Vad fint att du/ni hjälper honom, och jag hoppas att det löser sig på något bra sätt!

Jag är inte alls insatt i frågan egentligen, men ordet som dök upp i mitt huvud när jag läste din text var "trygghetsboende". Tror att ett boende i min kommun som åtminstone är något liknande det du beskriver kallas det. Men jag vet inte som sagt.

Tror du är ute efter det som kallas Servicehus eller Serviceboende. Googla på ordet och din kommun så ser du om/vad som finns.
En person som behöver vård skall ha en vårdplan som görs i samarbete med någon på kommunen som jag har för mig heter biståndshandläggare (?)
Har vännen inga anhöriga? Det kan vara svårt för dig att få vara med och planera och hjälpa. Får ni prata för er vän med dem på sjukhuset så kan de kanske hjälpa till att hitta rätt kontakt i kommunen.

Jodå, det finns två bröder. Jag menade att skriva det. De försöker reda upp det ekonomiska just nu så jag försöker reka lite om annat. Han är en mycket god vän och det var jag som slog larm, så jag vill göra det kan kan.

Det rent hopplöst att googla. Om seniorboende skriver Boverket så här.
Seniorbostad kan skilja sig mycket åt i sin utformning och i vad de har att erbjuda. Ibland är det enda utmärkande att alla som bor i huset är över en viss ålder, medan andra boenden erbjuder service och aktiviteter.

Tidigare hittade jag ju att seniorboenden INTE har service. Ett sånt som erbjuder service kanske är nåt då, om det går att hitta nåt. Trygghetsboende är enligt Wikipedia samma som seniorboende. Vilken jäkla röra!

Jag ringde nåt som hette seniorguide eller likande på kommunen för att ta reda på om jag kunde beställa busskort åt min vän, seniorkort. De var vettiga och hjälpsamma. De kanske är till för att upplysa om allt möjligt relaterat till seniorer. Ska prova att ringa dit igen i morgon.

Det är svårt också för han är van att klara sig själv och det är väldigt viktigt för honom. Mig har inte varit arg på, inte ens när jag tog på mig att prata med honom om minnesproblemen och få honom att inse att han HAR problem, men bröderna får sina fiskar varma för att de lägger sig i. Svårt att få någon att acceptera hjälp.

Han är inte fattig nu och ännu mindre så när huset är sålt. Så att lägga pengar på ett vettigt boende verkar smart. Blir det nåt kommunalt betalar man ju efter förmåga och då lär det bli dyrt i hans fall. Bättre att han betalar för att få det lite bättre, om det nu finns något sådant.

Men kollade du Servicehus eller Serviceboende? Inte Seniorboende. Det är för friska som inte får vara för gamla då de flyttar in.
Och en biståndshandläggare borde han ha. Det kanske bröderna som anhöriga kan ordna?

Jag är inte till någon hjälp med frågorna, jag ville bara säga att jag blir så otroligt glad av att s enär människor hjälper sina nära och kära! 🥰
Lycka till med fortsatta detektivarbetet!

Jag tror han har en handläggare, men allt är så pass nytt och har gått via olika instanser. Det gick så långt, han ville inte erkänna att nåt var fel, så hans bror gjorde en orosanmälan, så soc är inkopplade.

Sen lyckades jag övertala honom att gå till läkare genom att mer eller mindre ställa honom mot väggen och lista misstag han gjort och saker han glömt. Han var helt klart inte medveten om det och blev chockad. Så då gick han med på läkarbesök. Men han blev varken arg på mig eller ledsen! Jag var så rädd att han skulle bli det. Det kändes som att döda en hundvalp om du förstår hur jag menar. Att slänga rakt i ansiktet på någon att han kanske har Alzheimer (typ). Min till slut var det ju tvunget.

Det var en bra doktor, som kontaktade brodern när provsvaren kom och såg till att min vän omdelbart blev inlagd. Men nu tror jag kanske soc har börjat röra på sig på sitt håll också. Det är väldigt rörigt.

Han är min kanske bästa vän och vi hjälper varandra när det behövs. Klart jag gör vad jag kan. Det är ju egoistiskt också. Jag vill inte förlora honom.

Nu när han får piller mot diabetesen och blodsocket normaliserar sig låter han som sig själv igen. Var själv prediabetiker många år och minns barinfoggen och tröttheten… Man var bara pigg timmen after att man ätit.

Har inte träffat honom, bara pratat i telefon, var besöksförbud på NÄVA där han var. Han har varit helt nollställd och ointresserad av allt länge, så i början trodde jag det var depression, kanske covideffekt, isolering och så. Nu pratar han som en kvarn och skrattar. Så jag har hopp om att det inte ska vara så allvarligt som vi befarade. Jag såg redan för mig hur han skulle försvinna in i dimmorna i raketfart - det har eskalerat nu under hösten nämligen. Jag har aldrig varit med om detta förut, ingen i släkten har blivit påtagligt dement, så allt är nytt för mig.

Tack för att ni försöker hjälpa till och att jag får prata av mig! Har gått och oroat mig mer än ett år säkert.

#4: Ja, det verkar OCKSÅ vara samma sak. Begreppsförvirringen är total!

Jag vet hur jobbigt det är.Var i en liknade situation för fyra år sen när svärmor tappade greppet om tillvaron.Vi fick god hjälp av bistondshandlaggaren men det var en massa folk inblandade .Mitt tipps är att göra upp en lista med alla personer soc bistodshandlaäägare osv för att ha koll på vilka ni pratat med.Hur gammal är personen?
Det finns ju olika slags boenden och boende stöd att få om man är i behov av det.

Jo, han har en biståndshandläggare, men jag har inte pratat med henne. Jag är ju inte anhörig, så inte säkert de vill prata med mig heller. Brorsorna tar de kontakterna.

Det svåraste just nu är att vi inte vet hur illa däran han är innan demensutredningen är gjord, men han behöver en bostad nu.

Han fyllde 81 häromveckan.

Just ja, jag ringde den där seniorguiden. Det är tydligen så att olika boendeformer har bytt namn. I princip finns bara två. Seniorboende och särkilda boenden.

Särskilda boenden drivs av har kommunen hand om och man ska i princip inte kunna klara sig själv alls för att komma ifråga.

Seniorboende söker man genom bostadsförmedlingen och de har inte service. Sa hon. Men det verkar inte stämma, utan man kan söka direkt till företagen som driver ställena och de verkar visst ha service. Och kallar sid dessutom andra saker som äldreboende. Förvirrad igen.

Här i byn heter det servicboende med helinakordering.

Soppa! Varför kan de inte enas om vad saker ska heta och gärna använda begripliga namn också? Gäller ju inte bara detta.

Såhär har jag alltid uppfattat servicehus, det kom som ett alternativ när man ville avveckla ålderdomshemmen.

https://aldreomsorg.stockholm/olika-former-av-aldreomsorg/servicehus/

Ta kontakt med kommunens växel , förklara vad det handlar om och be dem koppla dig till rätt instans.

Mja, vi (brorsorna) har ju redan pratat med kommunen. De gör liksom ingen och hans handläggare är tydligen helt onåbar. Och jag har ju pratat med den där seniorguiden på kommunen, som var snäll och hjälsam, men som jag började förstå lämnade felaktiga upplysningar.

Och hela tanken var ju lite att om möjligt undvika kommunala inrättningar.

Alla kommunala inrättningar är inte så tokiga.Svärmor bor på ett av kommunens boende och vi är mycket nöjda.När vi skulle fixa plats till svärmor ringde jag och låg på och det tog 6 månader innan hon fick ett boemnde.Hon var inte högprio eftersom att hon flyttade från en kommun till en annan och innevånare från den egna kommunen har företräde.Så vi väntade i sex månader och höll koll på när flaggstången var på haklv st¨ång-.
Det gäller att tjata då kan det gå fortare.

#0: Jag tror du menar gruppboende.

Gruppbostad är en av flera sorters särskilda boenden och här behöver du inte vara gammal heller. Även yngre som behöver hjälp kan bo i gruppboenden.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gruppboende

Där har de egna lägenheter att bo i samtidigt som det finns personal i närheten samt gemensamma utrymmen.

Saxade ut detta från Wikipedia:
"Plats inom särskilt boende kan erhållas efter ansökan till kommunens biståndshandläggare. Ansökan görs enligt LSS (lag om stöd och service till vissa funktionshindrade) eller SoL (socialtjänstlagen) och avslag kan överklagas till förvaltningsrätten. För att en person ska beviljas särskilt boende enligt SoL krävs att en skälig levnadsnivå inte kan uppnås i hemmet genom insatser av hemtjänsten."

Kommunen brukar ha s.k trygghetsboenden. Där finns det personal hela tiden, men man behöver inte ha hemtjänst om man inte kan/vill.
Det finns ju även s.k serviceboenden, samma sak med dem.

Hur går det för er?

Har det löst sig?

Ursäkta mig. Har så svårt att hålla redan på mina trådar här när jag avviker från de underforum där jag brukar hänga. Tack för att du frågar! 🥰

Ja, det har löst sig någotsånär. Personen är nu på ett äldreboende. Jag gillar inte stället. Han säger att det är OK, men han är väldigt foglig. Jag hade span på ett som verkar mycket trevligare och ligger mycket bättre till. Så om det visar sig att han inte trivs så bra kommer jag att följa med honom dit för att reka lite. Om jag fattade det rätt lagar de t.ex. riktig mat på varje avdelning. Där han är nu är det uppvärmt storköksskit. Jag har sett eländet. Hur fasiken kan man ha det så till gamla människor som behöver bra näring? Men det primära just nu är att han har någonstans att bo och får lite tillsyn. Tror inte han skulle klara medicineringen på egen hand, skulle glömma.

Diagnoserna är också (nästan) klara. Han är mycket piggare nu när medicin reglerar blodsockret. Men tyvärr har han begynnande Alzheimer. Och eventuellt prostatacancer. Han hade förhöjda värden, men det är inte utrett än vad jag vet. Det var mycket på en gång kan man lugnt säga.

Det är skönt att den akuta situationen rett upp sig, men det känns ganska hemskt annars. Jag har aldrig haft någon närstående med grav demens, men har ju sett det på håll så att säga. Han är ju inte där än, men det kommer ju att bli så. Jag är så ledsen för hans skull, men även för min egen. Vi har inte känt varandra så jättemånga år, men vi har haft så mycket kul ihop. Åkt på utfärder och även en lite längre resa. Och ätit och druckit gott. Han är så nyfiken på allt, som ett barn nästan, så han är väldigt rolig att umgås med. Och nu måste jag se min kompis gå in i dimmorna.

Han tar det med väldigt stort jämnmod, men jag tror inte han riktigt förstått vad det innebär än, att det kommer att bli mycket värre än så här. Jag jobbar med att försöka få honom att förstå att han har minnesproblem eftersom jag tror att enda möjligheten för honom att behålla viss kontroll är att inse sina begränsningar. Nu tycker han att bröderna försöker styra över honom, han behöver ju ingen hjälp. Jag tänker givetvis inte ta upp detta med att det kommer att bli värre, utan försöker bara prata om stora saker som han glömt, som de borttappade bilarna, obetald trafikförsäkring o.s.v. Han glömmer nämligen igen och igen vad som hänt med och kring bilarna, vet bara att de är borta.

Vill bara få honom att förstå att han måste acceptera hjälp med vissa saker och uppmunta honom att fortsätta göra det han klarar själv. När jag hälsade på honom kom t.ex. en kille och sa att han skulle komma och duscha honom om en timme. När jag frågade varför han skulle bli duschad sa han att han inte alls ville det. Han har ju inga som helst fysiska problem och är mycket blyg. Måste ju vara fruktansvärt förnedrande. Det slutade med att han sa ifrån när killen kom och det accepterades. Idioter! Det är så klart enklare för dem att behandla alla lika istället för att se till vilka behov som verkligen finns. Han kan möjligen glömma att duscha, men då räcker det ju med att påminna honom! Läste just en artikel skriven av en kvinna vars mor blivit dement och kommit in på ett äldreboende och genast blivit försedd med blöja - trots att hon inte hade några som helst inkontinensproblem! Snacka om att göra allt för att skynda på förloppet. Måste ju vara jätteviktigt att få fortsätta sköta sig själv så mycket som möjligt.

Minnesproblemen verkar vara rätt selektiva. Verkar fr.a. vara saker som är jobbiga som glöms (som bilarna). Igen och igen. Andra saker kommer han ihåg hur bra som helst. Och tidsuppfattningen är bitvis ganska kajko. Men han har inga problem att föra ett samtal och resenonerar vettigt. Så man får väl försöka se det positiva.

#21 Skönt att han trots allt har fått ett boende.Trist att det inte fungerar som du vill.
Maten är så viktig båda att den är god och att den serveras på rätt sätt.
Demens är en hemsk sjukdom.Min mamma gick bort 2007 i parkinsson och altzamer och nu har svärmor svår demens.Svärmor blev så mycket bättre när hon flyttade till boendet fick riktig mat och medicin i rätt tid och dos.Hemtjänsten kunde ju inte få svärmor att ta sim medicin så det glömdes oftas bort.

Du verkar ha oerhört mycket på ditt fat. Orkar du?

Ja, näringen är viktig. Och att hålla nera kolhydraterna är nog inte helt fel. Man kallar ju ibland Alzheimers diabetes typ III, tydligen starkt kopplat till diabetes.

De här är väl inte världens mest trovärdiga källa, men jag har läst liknande förut.
https://www.dietdoctor.com/se/lchf/halsovinster/alzheimers
Intressant att mamman gick från 17/30 till 22/30 after några veckor på ketogen kost.

Bodde min kompis själv och kunde laga sin egen mat skulle jag försöka lära honom. Han är intresserad och frågar en del om om han borde skippa bröd och så. Om han bodde hos mig en månad och vi gjorde mat ihop tror jag han skulle klyka grejen. Men där han är nu är det ju hopplöst. De serverar saft till maten - hälften är väl diabetiker. Vilken vuxen människa öht dricker saft till maten? Och givetvis nån billig efterrätt gjord på nåt pulver och sen blir det kaffe och Pågensbulle. Fy f*n.

Han kom på själv att han kanske skulle kunna äta ägg på morgonen, det finns tydligen alltid. Det vore ju ett stort steg på vägen om han kunde göra det. Sen gäller det ju förstås om han klarar att avstå från brödet också. Är nog inte så lätt när folk runtikring sitter och knaprar. Själv slängde man ju ut alla frestelser, men det kan ju inte han.

Saft till maten är ju helt galet.