Här kommer en dikt som jag skrev när jag började ana i mitt undermedvetna att pappa snart skulle lämna oss.

Där i vattnet under bron

Du och jag är vi för oss
likt solen och dess strålar
Ingenting kan nånsin skilja oss
likt stacken sina nålar

Du och jag har kommit hit
på stigar har vi färdats
Vägskäl har vi stannat vid
gjort ett val och härdats

Du och jag har kommit långt
tillsammans här i livet
Det är nu dags för en av oss
att ta det sista klivet

Du och jag följs ej längre åt
i en och samma dimension
Men vi kommer att mötas igen
där i vattnet under bron

Du och jag är oss alltid när
fast ändå så långt borta
Banden som vi har mellan varann
är världens allraste korta

Du och jag har mången väg
som är för oss gemensam
Men vägen som jag tar inatt
den måste jag ta ensam

©2010 Johanna Ekroth