Att möta en sjuk
Jag har flera i min omgivning med en cancer-diagnos och jag har så svårt för att fråga dem hur det är med dem och hur det går med deras behandlingar. Vad som är värst etc.
Hur jag än krånglar och trevar med mina frågor så tycks de veta exakt vad jag vill fråga, som om de kunde läsa mitt ansiktsuttryck, och de svarar så öppet och ärligt att jag nästan skäms över min egna rädsla att fråga.
Jag behöver ju bara gå till mig själv för att veta att när jag själv mår dåligt, är sjuk, ledsen etc, så vill man ju bli sedd och bara längtar efter att någon ska bry sig och se.
Varför är man då så rädd för att fråga?
Hur känner ni?
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Jag vågade aldrig fråga om något när jag var ung. Vare sig det gällde handikapp, sjukdom, gråt eller annat. Av flera skäl var det bara så.
Idag frågar jag om vad som helst om det är något jag vill veta, eller om det är något jag tror någon vill berätta. Jag tror som du Hanna, att alla har behov av att dela med sig, av både glädje och sorg. Och jag tror inte det är svårt att säga ifrån till mig, om jag blir för närgången. (För det är ju en risk när man är frågvis…)
Och det rä väl därför man är rädd att fråga? För att man inte vill vara påträngande? Man får komma på ett sätt att fråga utan att kräva svar. Så att man lämnar en flyktväg för den som faktiskt inte vill dela med sig.
För jag tror på att ställa frågor.
Mvh Lena
Sajtvärd på Cancer iFokus
Jag har nu en granne som också är min mans kusin som fått cancer i matstrupen och i magen och får starkaste cellgifterna som finns.
Han verkar inte vilja ha kontakt med oss då han står min man så nära. Jag har skickat små sms till honom men jag vågar inte åka eller gå till honom och ställa frågan: Hur mår du?
Mycket för att han är rätt "tuff" så han svarar förmodligen: Vad fan tror du? Det är vad min man tror att han skulle svara.
Det är svårt att fråga de som jag känner att jag tycker mycket om och det känns som om jag sårar dem….konstigt tänkande?
Jag är ju själv sjuk och jag uppskattar att folk frågar istället för att kringgå ämnet eller undvika mig.
Nu har jag en jättefin familj och ett privat nätverk så jag är nog lyckligt lottad.
Dessutom har jag lätt för att prata om min cancer själv. Det är inget att "hymla" med och då brukar andra slappna av mer.
Sedan försöker jag akta mig för att älta detta. Andra har ju ett eget liv och jag gillar att lyssna.
Många har svårt för att t.ex gnälla över en förkylning när de pratar med mig." Det är ju ingenting mot din cancer" kan jag få höra, men det är det visst det. Alla människor har ju sina egna problem.
Det går liksom inte att mäta och jämföra.
/Maria
Jag tror att många är rädda för att ställa frågan "Hur mår du?" eller "Hur är det? Rädda för att man aldrig vet reaktionen på den som är sjuk. Rädda att inte kunna hantera de känslor som frågorna rör upp.
En rädsla att inte orka stötta eller trösta vid gråt osv.
Sen är jag övertygad om att det är bättre att fråga rakt ut och bara finnas kvar om det blir mycket känslor. För man behöver inte säga nåt utan bara finnas där som tröst.
Ha en bra dag! Mongu.
Värkdrabbad som kämpar att bli värkmästare över min kropp. För att kunna se ljust på livet!
Jag tror att många inte vågar fråga för rädslan att kanske bli avvisad. Men ofta är det ju tvärt om, att den sjuke uppskattar att man frågar.
Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.
"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"
Starta ny diskussion