När jag var 11 år opererades min farfar för fel på en hjärtklaff (han var inte min biologiska farfar men jag älskade honom) och den natten glömmer jag aldrig. Jag är uppvuxen hos farmor och farfar.

Då året var 1971 så hade vi bara en telefon och en lång förlängningssladd in till sovrummet. Varken jag eller farmor kunde sova något den natten. Jag minns att jag var så rädd att telefonen skulle ringa och att han skulle vara död.

Han klarade av det men vi var alltid under årens lopp oroliga att något skulle hända. Och speciellt då det hade kommit fram att de hade opererat in en hel del felkonstruerade hjärtklaffar just på Karolinska där farfar hade blivit opererad. Farfar levde och mådde skapligt tills 1982 en lördag så fick han helt plötsligt så ont i bröstet.

Han åkte in på Östersunds sjukhus och aortan var nästan helt sprucken och de kunde inte rädda honom utan kl 2 på natten till måndag 13 mars 1982 dog han av brusten kroppspulsåder.

På lördagen då vi anhöriga kom in på hans rum glömmer jag aldrig vad han sa: Väntar ni att jag ska dö nu? Då trodde jag att jag skulle dö av brustet hjärta, det kändes så

Han sa till mig speciellt: Susanne, farfar fixar det här precis som jag brukar, jag lovar och du kan lita på mig. Han som jag alltid kunnat lita på kunde inte hålla det han lovade och jag kunde inte fatta det.

Det tog många år innan jag slutade vara arg på honom för att han lämnat mig och farmor och dessutom lurat mig för första gången i mitt liv. Tänk hur knasigt man kan tänka som nära anhörig………….