Det viktigaste för en missbrukare är missbruket oavsett vad personen säger eller lovar. Men det finns en väg ut både för dig och din syster. Om ni båda vill.

Vilka är interventionens fraser?

Interventionens första fas är givetvis att det finns behov av den. Denna fas kan man kalla "att vakna upp". I det fall som jag nu skall redogöra för är objektet för interventionen en person vars problem har börjat att inverka på andra människors atmosfär och på själva familjelivet.

Människorna vaknar upp och inser att någonting är fel att det finns en person i närheten som har problem som kräver åtgärder, istället för att man anpassar sig till situationen. Trots att i detta exempel alkoholism kan man använda intervention också när det gäller andra problem, såsom mobbning, sexuella trakasserier, eller människor som gör andra illa.

Familjen förbereder sig för att möta personen och vill tala med honom om hans problem. men eftersom personen inte själva vill befatta sig med saken utan avvärjer diskussionsförsök och hittar på svepskäl och bortförklaringar för sitt problem uppstått behovet att göra någonting. Man måste få personen att lyssna.

Ett uppvaknande har alltså skett och följs av behovet att göra någonting åt problemet. Att vakna upp innebär att man inser att problemet existerar och inte låter förnekandet få förvränga verkligheten. Att vakna upp innebär en ansvarsfull insikt. Den ansvarsfulla insikten betyder att man inte gömmer huvudet i sanden och tror att problemet försvinner av sig självt.

Om man bryter armen eller får lunginflammation reagera många - det vore besynnerligt ifall det inte gjorde det. Om någon insjuknar i alkoholism eller annan form av psykisk störning te. x depression skall man reagera på samma sätt- man konstaterar att sjukdomen är ett faktum, bemöter den och åtgärdar den. Problemet uppstår naturligtvis i och med att den insjuknade förnekar sin sjukdom eller tillstånd. Situationen är densamma som om någon vägrade inse att han brutit armen.

Medmänniskors uppgift blir då att övertyga personen i fråga om att han har brutit armen. Om han vägrar att lyssna på dem och hittar på svepskäl som te. x värken beror på att han spelade tennis som barn, borde de andra lösa problemet genom att få honom att lyssna, åtminstone

för en stund, och att inse faktum. Intervention handlar om detta.

Kartläggning av problemet.

Interventionen andra inleds när flera personen har gjort liknande iakttagelser. Behovet av en intervention bör inte bara finnas hos en person. Det bildas ofta klickningar kring problem, och i dem ventilerar man det man annars inte talar högt om. Klickbildningar är problematiska eftersom de inte gör något åt det som är på tok, utan istället ägnar sig åt beskäftigt babblande.

I interventionen tar man iakttagelserna i konstruktivt bruk. Man kallar dessa klickmedlemmarna för att diskutera deras iakttagelser. På detta sätt vill man få en bekräftelse på om det verkligen finns ett problem eller om det finns en möjlighet att respektive klickmedlem har misstolkat eller möjligen överdrivit saken. Om det finns allvarliga problem beslutar man sig gemensamt för att ingripa.

Det här skedet kallas kartläggning. Kartläggningens målsättning är alltså att tillsammans få vishet om att det finns ett problem och att få en uppfattning om problemets omfattning och reella karaktär.

I praktiken innebär det att människor kring personens omgivning samlas för att tala om varför de är oroliga för honom och hans situation.

Den här situationen skiljer sig från förtalet såtillvida att den leder till konfrontationen. Klickarna och skvallerklubben vill däremot undvika ansvaret och känner sig moraliskt överlägsna på den utsattes personens bekostnad; de frossar i sin falska självkänsla och försöker på detta sätt att stärka den.

I kartläggningen är de människor som berörs av problemet. Det är bra om någon tar initiativet; problemet får mera tyngd och denna någon kan ge olika befogenheter (uppgifter) för mötet. Det är bra att överväga om personens hustru eller man ska kontaktas. Kartläggningen innebär i praktiken att alla får tillfälle att redogöra för sina observationer beträffande interventions- objektet.

Alla berättar i tur och ordning om sina erfarenheter kring personen interventionen handlar om. Avsikten är inte att tolka personen och komma med egna åsikter om personens eventuella tillstånd utan helt enkelt att redogöra för konkreta iakttagelser.

Det är alltså en konkret iakttagelse som är befäst i tid och rum. Iakttagaren behöver inte säga sin åsikt om situationen och inte heller tolka den. Också om den förefaller uppenbar behöver tolkningen inte vara riktig. Någon annan kan alltid ha en annan tolkning, vilket skulle leda till att man skulle argumentera om  vems tolkning som är den rätta. Det här är inte avsikten. Gruppen har inte samlats för att övertyga sig om hur saken verkligen ligger till eller göra en analys på personen.

När alla har berättat om sina iakttagelser så konkret som möjligt får man en klar bild av situationen. I kartläggningsfasen kommer man överens om att göra någonting åt saken. Man beslutar om förberedelserna för interventionen. Dessutom så beslutar man om vilka personer som skall vara med i gruppen. Man fastslår gruppens sammansättning och utser en sammankallare. Om man vill ha med någon i gruppen som inte varit med vid den kartläggande diskussionen skall man bestämma vem som kontaktar honom/henne, och beskriver situationen för denna. Sedan beslutar man om följande möte.

Förberedelser för interventionen

Nästa möte är interventionens tredje fas, förberedelserna.

I det här skedet försäkrar man sig framför allt om att gruppens medlemmar vet vad de deltagit i och att de rätta personerna deltar. Man får lov att sålla bort dem som förhåller sig negativt inställda till personens problematik. Man konstaterar bara att det inte är bra för dem att vara med och låter dem gå. Förmodligen drar dom en lättnad suck och någon kan också uttrycka sina negativa åsikter kring hela saken.

Hos somliga kan en dylik sammankomst väcka skuldkänslor och det är svårt för dem att förstå hur man ska hjälpa personen man har problem med. Efter som man har samlats för ”att tala illa om denna”. Därför försöker man sig om att respektive medlem av interventionens gruppen vet vad man håller på med och varför. Varje medlem i gruppen måste betrakta sin uppgift som meningsfull och tro på den för att kunna förbinda sig med den. Medlemmarna måste få visa alla sina negativa attityder och känslor beträffande  interventionen. De måste få visa sitt tvivel och bli bemötta på ett konstruktivt sätt.

Alla måste också få visa sin rädsla utan att bli dömda eller kritiserade. Rädsla är något naturligt och ingår i det här sammanhanget. När någon av medlemmarna visar sin rädsla betyder det inte att han är olämplig i interventions gruppen. Det är tvärtom ett tecken på att medlemmen är totalt närvarande. En människa som är rädd anar vad som väntar henne och inser vilken risk hon tar. Om rädslan inte bearbetas kan den förvanskas och bli till överlägsenhet och då misslyckas interventionen.

I förberedelsefasen måste gruppen välja en ledare. Ledarens uppgift är att lära vad en intervention är. Dessutom måste han med hela sitt väsen låta medlemmarna uttrycka alla de känslor, tankar och dubier de har inför interventionen. Han måste direkt uppmuntra dem till det. Han kan också göra det lättare för medlemmarna genom att tala om sin egna rädsla. Om han förhåller sig odramatisk till den, signalerar han därmed till andra att rädslan är naturlig och tillåten.

Gruppen får varken vara för stor eller för liten. En för stor grupp ökar personen det handlar om, dess otrygghet, då känner han ett behov av att skydda sig och förnekar ytterligare sitt problem. En för liten grupp saknar tillräckligt med tyngd; gruppen måste vara psykiskt stark för att klara personens förnekande och manipulationsförsök. Det är lättare att avfärda en eller två personer än sex stycken. Det ideala antalet medlemmar är fyra till sex.

Människor som är viktiga för personen skall vara med. Det kan vara makan, maken, barnen, farmor, mormor, farfar, morfar, bror, syster, mamma, pappa, kusiner, farbror, morbror, moster, eller någon nära vän. De anhöriga känner personens problem på ett djupare plan förmodligen sedan en lång tid tillbaka. Personens problem har varit helt synbara i hans hem sedan länge. Dessutom kan personens anhörigas närvaro bli en stor överraskning för personen att det inte blir lika lätt att förneka problemet.

Att göra en lista på det som väcker oro

När gruppen är sammansatt och man gemensamt är övertygad om att man vet vad man skall göra och vad vad man har förbundit sig till kan man börja förbereda nästa fas. Det är att göra en lista på saker som väcker oro. Varje gruppmedlem får en uppgift till följande möte. De antecknar sina erfarenheter av personen problem och hur det har tagit sig uttryck under senaste året. Listorna bör vara så konkreta som möjligt, befästa tid och rum. Dottern kan tex. Skriva: På torsdagen lovade du mig… men när du kom hem följande dag så hade jag väntat i flera timmar på att du skulle komma. När du kom äntligen kom hem så skällde du på mig för att…. Sedan gick jag och la mig och var jätteledsen.

Nästa punkt på dotterns lista kan vara: Förra sommaren när du hade lovat mig att vi skulle ut och fiska, men du åkte hellre iväg till jobbet. Jag väntade hela dagen på att du snart skulle komma hem. Och när du kom hem så skällde du på mig vilken dålig ekonomi vi har och berättade att du hade passat på att shoppa på vägen hem.

Exemplen visar på konkreta iakttagelser som är bundna vid tid och rum. Ingeting sägs om personens eventuella tillstånd och orsak till problemet. Flickan konstaterar bara vad som har hänt, var och när det har hänt. Varje gruppmedlem gör en egen lista. Om det behövs kan man samla händelser och iakttagelser också från en längre tid.

Innan gruppen skingras skall den komma överens om några saker till. Först måste man göra upp ett mål för interventionen. Målet kan vara tex. Att personen går med på vård för sina problem, eller till och med lämna familjen. Gruppen ansvarar inte för personens vård eller för att ensam klara hans problem. Men den ska se till att personen genomför vad han har sagt och vad personen och gruppen har kommit överens om. Därför skall någon i gruppen vidta de åtgärder som behövs. Tex ta kontakt med vårdplats, eller kontakta magasineringsfirma och flyttbil. När interventionens mål är klart kommer man överens om nästa möte. Det bör ske snart eftersom man redan är igång. En lämplig tid kan vara en vecka senare. För då har gruppen hunnit att ta kontakt med distanser för tex vård eller magasinering av tex personens personliga ägodelar.

Denna fas kallas övning.

Gruppen övar intervention

I övningsfasen sammanträder gruppen, alla har sina listor med sig. Var och en har kanske en förteckning med tio iakttagelser som hänför sig till personens problematik och beteende. Gruppens ledare organiserar nu en övning där man gör interventionen som ett rollspel. Någon får föreställa personen. Det ska vara en person som känner personens beteende väl och hans typiska sätt att förneka sitt problem. Rollspelaren måste också försöka att förutse personens reaktioner i olika situationer, på bästa möjliga sätt och bete sig på det sätt som personen skulle göra i en verklig situation.

Gruppledaren håller öppningsanförandet där han berättar om orsaken till sammanträdet för personen med problemet. Han säger till exempel: Det var bra att du kom… Kanske är du överraskad över att vi har samlats här men jag ber dig att lyssna en stund-  vi har alla någonting att säga dig. Det är viktigt för oss att du bara lyssnar först är vi tacksamma.

Gruppledaren kan dessutom säga att alla talar i tur och ordning och alla måste få tala till punkt. Om det känns naturligt kan han tillägga att orsaken till sammanträdet är att de närvarande är oroliga för honom, bryr sig om honom och vill hjälpa honom. Det kanske räcker. Om personen accepterar att bara lyssna tar den första medlemmen til orda. Han går lugnt igenom sin lista och berättar vad han har antecknat.

Personen lyssnar en stund men förmodligen börjar han redan att protestera och förklara.

Rollspelaren som spelar personen med problem gör sitt bästa och gruppen får en uppfattning om vad dom kan vänta sig. Medlemmarna för en diskussion där de förbereder sig på en mottattack av det här slaget och gör upp en strategi hur de ska bemöta personen förnekande. Gruppens ledare kan också påminna personen om vad han lovat: …. Du lovade att bara lyssna först. Du får säga vad du vill sedan men nu ber jag dig att bara lyssna. Rollspelaren återvänder till sin roll som lyssnare och dotterna fortsätter med sin lista.

Rollspelaren vänder o vrider på sig i stolen men kan inte längre vara tyst och säger: jag förstår inte det här anfallet mot mig, vad skulle ni göra utan mig. Jag har hållit oss med pengar o mat o semester o resor. Är detta tacken? Varför tar ni inte upp era egna problem? Jag kan räkna upp hen handfull problem som ni har.

Gruppen stannar upp och funderar på en sån reaktion. Hur ska man förhålla sig till den? Någon kanske får skuldkänslor. Personens kraftiga reaktion väcker rädsla och en önskan om att avsluta mötet. Det skall vara tillåtna och normala. När gruppmedlemmarna har visat dem och talat om dem kan den konstatera att personens försvarssystem fungerar väl eftersom det får gruppmedlemmarna att känna skuld o rädsla. Det är personens sätt att manipulera.

Man gör sig beredd på personens manipulering och säger till exempel så här till honom: Det är sant att du är lysande och hemmet är en stor del din förtjänst. Men det är inte alls därför vi är här. Orsaken är den att du under en lång tid har misskött dig och uppfört dig på ett sätt som har fått många att reagera. Vi vet att det finns andra som behöver hjälp, men nu är du här och detta gäller bara dig. Så nu ber jag dig ännu en gång att bara lyssna.

Gruppen fortsätter sin interventionsövning och går igenom allas listor. Rollspelaren försöker reagera på det sätt som är mest likt personen och de andra talar om vilka tankar erfarenheterna väcker inom dem. När rollspelaren tar i med hårdhandskarna och gör gruppmedlemmarna ännu mer rädda behöver de inte dölja det för personen utan de kan obekymrat ge uttryck för det. Till exempel så här: …..jag var rädd för att det skulle bli så här att läsa min lista för dig eftersom jag vet att det är otrevligt för dig att höra. Jag har också skuldkänslor och gillar inte det här. Men eftersom du är viktig för mig så tänker jag inte ge upp. Jag vill vara här och tala om min sanning för dig, för att jag är orolig för dig.

Här ser gruppmedlemmarna att man både får och måste vara äkta i situationen. Ingen förlorar någonting på att personen märker gruppmedlemmarnas rädsla.. Interventionen blir inte sämre av det, tvärtom. Det är särskilt viktigt att understryka äktheten därför att många upplever att de misslyckats om de uttrycker rädsla. Tanken på att det är tillåtet att känna rädsla och uttrycka den kan till en början kännas främmande för en del personer som är inställda på att klara vilken situation som helst.

Efter övningen är det dags att övergå till själva interventionen. Men före det måsta man komma överens om vem som ber personen komma till sammanträdet och hur. Det är bäst att inte någon närmare förklaring på vad det handlar om. Personen skulle inte förstå det eftersom han själv tycker att han inte har problem och kan klara sig själv. Och ett sånt här sammanträda skulle göra att personen håller sig undan. Då är det bättre att säga något allmänt.

Någon av gruppens medlemmar hittar säkert på ett sätt att få personen att komma. Man kan säga att man ska ha ett viktigt möte som berör personen och önskar att han kommer kl: XXXX. Det är bättre att inte hitta på en lögn därför att personen kan använda sig av det som ett försvarsvapen. Man ska vara uppriktig utan att avslöja alltför mycket information om sammanträdet.

Gruppmedlemmarna måste också förbereda sig på att mötet kan gå åt skogen och att personen i fråga vägrar att ta emot hjälp eller konsekvenser av sitt handlande. Det förnekandet är starkt och kräver stränga åtgärder. Man ska inte nöja sig med att personen lovar att bättra sig. Personen har förmodligen lovat det tusentals gånger tidigare. Nu är det handlig som gäller Inte ord.

Sanktionerna måste således vara effektiva. I familjen kan man med all sannolikhet utesluta personen om han inte ändrar sitt beteende. Det är en av det bästa sanktionerna och dess inverkan har en ansenlig tyngd. En annan lika sträng sanktion kan vara när inget annat hjälper är skilsmässa, men det ska man bara ta till bara i nödfall. Ingen sanktion skall användas som hot. Om man konstaterar att en skilsmässa blir aktuell måste det vara sant. Och man genomför skilsmässan.

Det har ju gått så långt med olika löften om bättring. Och det är förmodligen tungt för alla inblandade. Man måste tydliggöra sanktionerna före själva interventionen för att gruppmedlemmarna ska inse personens problem.

Ledaren för gruppen har kallat personen. Om personen inte går med på att ta emot den hjälpen som gruppen erbjuder. Så kommer den andra äkta hälften att flytta. Därför att personen måste ta sitt fulla ansvar för belägenheten. Deltagarna kommer också överrens om i vilken ordning medlemmarna läser sin lista.

Personen möts av att ledaren av gruppen till exempel säger: Vi är glada att du kom….. Jag ska försöka att förklara vad saken gäller. Vi som är här har tillsammans konstaterat att vi är oroliga för dig. Du är viktig för oss och därför vill vi att du bara lyssnar på oss en stund. Vi har alla någonting mycket viktigt att säga dig. Det här är inte lätt för någon av oss och jag skulle själv önska att vi inte behöver göra det här. Vill du lyssna på oss en stund?

Sedan börjar medlemmarna i gruppen att var och en och i tur och ordning läsa sina listor. När alla har läst sina listor frågar ledaren i gruppen om personen går med på sanktionerna. Om personen går med på det så har gruppen i förväg förberett för personen att ta konsekvenserna. Om inte så kan gruppen ge personen alternativ tex att några av familjemedlemmarna flyttar, skilsmässa, etc. Helt upp till vad gruppen har beslutat. Om det handlar om missbruk, kan medlemmarna vägra ge pengar eller husrum. Den äkta hälften kan begära att bo särbo tills personen går med på vård. I bästa fall tar personen ansvar för sitt beteende och går med på gruppens sanktioner.

En intervention kan egentligen inte misslyckas. Trots att personen inte tar ansvar för sitt beteende. Så måste personen i alla fall sjunka till botten för att kunna ta sig upp igen. Interventionen har bara gjort det svårare för personen att bete sig på det sättet han tidigare har gjort och han blir med medveten om sitt egna beteende gentemot. De som deltog i interventionen har gjort något åt saken. De har konfronterats med en närstående och dess problem. Och personen får anpassa sig till det. Nu kan inte personen skylla över sitt beteende på någon annan eller något annat. Medlemmarna i gruppen har visat att dom vägrar att stå till svars för personen. Att ingripa och gå emellan är alltid ett bättre alternativ än att anpassa sig.

Texten är tagen ur Tommy Hellsten Flodhästen på arbetsplatsen.

Det är som Kalendula skriver men det är inte lätt att gå igenom!

#0 jag kan rekomenderra att du tittar in på beroenden.ifokus också om du har undringar och frågor om beroenden/missbruk av olika slag.

Det är ett helvete du och dina nära går igenom med din syster och andra släkting, tyvärr är de en del av "sjukdomen" beroende att man ljuger och manipulerar, allt för att få fortsätta droga eller ja för att man inte tror sig kunna leva utan den.