Hej på er, ibland blir jag bitter på händelser i mitt liv. 
På händelser som jag personligen inte kunnat påverka så mycket utan människorna runt omkring mig. Igår när det var alla helgonafton var en sån kväll som jag började tänka tillbaka på tiden för 6 år sedan.

Jag var 14 år och min mamma gick bort i cancer, förutom all sorg jag fick ge igenom så var det många praktiska saker som strulade till sig och jag blev väldigt orättvist behandlad. Ibland sörger jag fortfarande mamma och ibland blir jag bitter över denna orättvisa jag fick vara med om. Under tiden mamma blev sjuk fick jag bo tillsammans med mamma och pappa, de hade varit skilda i många år men pappa hade kommit ut från fängelset från ett långt straff och sista tiden hade jag mitt gamla drömliv igen, båda föräldrarna kring mig, trots att det var under en tragisk tid. Pappa har sedan unga år varit blandmissbrukare, i största drag har han druckit alkohol men ibland även tar droger. Under tiden mamma blev sjuk så orkade inte pappa psykiskt att se sin bästa vän och sin dotters mamma tyna bort, så han tog hennes morfin och andra preparat och plötsligt fick jag ta hand om båda föräldrarna. Pappa hade jag varit van med annars men nu var det mamma också.

Detta ska jag inte lägga stor tygnd på att berätta för jag har skrivit detta förut. Det sura hände efter mammas död.

Det avgörande för hela min situation var faktumet att mamma inte var min biologiska mamma, hon hade inte adopterat mig och stod därför inte som mamma i papprena. Jag hade bott tillsammans med henne och pappa sedan jag var 1,5 år och hade inget minne av någon annan modersgestalt. Mamma berättade någongång när jag var fem att hon inte var min biologiska dotter. Jag har aldrig haft någon direkt kontakt med min riktiga mamma, och har alltid kallat henne vid hennes namn. För mig är min biologiska mamma bara en främling och min psykologiska mamma som dog älskade jag precis lika mycket som vilken annan dotter som helst skulle göra. Jag sörjde henne lika mycket som alla andra barn hade gjort om deras föräldrar dog.

Hur som helst, mamma dog och plötsligt vände sig hennes sida av släkten mot mig, jag fick inte sitta på första raden i kyrkan med de andra och de kom hem till min och mammas gemensamma hem och roffade åt sig både mina och mammas ägodelar (jag hade bott hos henne sedan jag var 11 eftersom pappa hade suttit inne).
Jag fick inte ärva någonting av mamma, bara få saker som redan befann sig i mitt rum som dom inte hade lyckats roffat åt sig. 
Dessa grejer som jag fick behålla var tre stycken tavlor som var mammas och tre av hennes lampor. 

Resten av sakerna (inklusive mina saker) gick till mammas syster (dom hade hatat varandra i över 20 år), mammas bror (han förbjöd mig en stund att ens delta på begravningen eftersom jag bad att få sitta på första raden som en anhörig), systerns man och sedan mammas två biologiska barn. Dessa barn bestod av en son som inte hade kontaktat mamma under flera flera år, de hade knappt någon kontakt och jag hade bara träffat honom två gånger under mina 14 vid livet. Sedan mammas biologiska dotter, en jag känt hela livet och varit som min syster, tyvärr hade hon psykiska sjukdomar och svag i sig själv så hon blev också överkörd av mammas bror. Mammas biologiska dotter var då 29 om jag inte misstar mig, hon fick ändå ägodelar men hon hade inte så mycket att säga till om och även hon vände sig mot mig efter mammas död.

Förutom allt detta så placerades de få saker jag hade kvar i folk olika källare, människor som jag inte kände eller ens visste vad de hette. Jag hade ingen aning om vart mina saker var, och sakta men säkert försvann de utom min vetskap. Jag flyttade till familjehem och pappa började dricka mer än han någonsin gjort när jag levt.

En sista grej som jag är bitter över är att det finns någonting som heter barnpension. Detta är till barn som förlorat sina föräldrar innan de fyller 18, de ska få en ersättning baserad på förälderns livsinkomst. Minimum beloppet var  1427 kronor i månaden, alltså 17124 om året.
Detta får väl barnen dels pga att man sörjer en förälder och att man har en förälder mindre som kan försörja en, jag vet faktiskt inte.
Detta har jag fått höra flera år efter min mammas död, men det spelar ingen roll heller. Eftersom jag inte är hennes biologiska dotter ÄN EN GÅNG så behandlas jag sämre även av denna barnpensionsmyndighet. 

På fyra år blir det 68 496 kronor som jag gått miste om för jag inte står som hennes dotter på papper. 

Det är mycket pengar, jag har aldrig haft ett sparkapital som mina föräldrar sparat ihop till, jag hade men pappa tog ut dem och drack upp. Så dessa pengar kunde gett mig en push ut i livet.
Men än en gång får jag känna på att jag inte är en biologisk dotter och min sorg verkar inte lika mycket värd som hos ett biologiskt barn.

Förlåt för jag varit bitter men ibland måste man släppa ut luft ur ventilen, jag vet att jag blir inte gladare av att vara bitter, detta hjälper mig inte ett dugg. Men det är inte ofta jag tänker på detta, men nu är det en sån stund så låt mig få bittra ihop.