Dåligt samvete och bitter
Ibland så säger jag att jag har haft tur som har stött på motgångar tidigt i livet, för då är man flexibel och lätt lärd. Man lär sig att överleva och vara stark. Det måste vara svårt att leva ett vanligt, lyckligt, liv och sedan få alla motgångar i knät.
Men jag vet inte om det är riktigt sant. Min pappa var alkoholist, inte jämnt, han hade perioder då allt var bra. Han hade aldrig några problem med jobbet, han var aldrig en agressiv alkoholist. Han tillbringde helt enkelt perioder med att sitta med sin bästa vän i garaget och vara full.
Inte för att jag minns detta, det är vad jag har fått veta av min mamma och mina halv syskon. Precis innan jag skulle fylla två så hade han en period igen. Han var tydligen på väg upp ur den när han insåg att hans missbruk påverkade mamma och mig. Den kvällen tog han sitt liv. Det var mamma som hittade honom i bilen på natten och trotts att hon försökte rädda honom så gick det inte. Mitt samvete tyngs av att jag den kvällen inte ville säga god natt till honom, förmodligen för att han hade druckit. Påverkade jag honom, var det mitt fel att han gjorde det valet han gjorde?
Efter pappas död så flyttade min mormor hem till oss. Min mormor och jag hade ett väldigt bra förhållande. På förmiddagarna var jag hos dagmamma och vid lunch hämtade mormor mig och så gick vi hem och pysslade och lagade middag tills mamma kom hem. Mina första minnen är av hur jag står med mormor i köket och bakar blommor och gubbar av bulldeg.
Två år efter det att pappa dog så trillade mormor ur sängen en morgon. Hon var yr och kunde inte riktigt prata, jag minns att jag fick hjälpa henne knyta skosnörena när hon och mamma åkte till sjukhuset. Det visade sig vara en hjärntumör och innom två veckor så var hon borta.
Där efter var det bara mamma, min morbror, min farmor och jag. Min morbror var min pappas bästa vän, det var så pappa och mamma träffades. Även han var alkoholist, men precis som pappa så var han aldrig aggresiv eller elak. Jag minns min morbror som världens snällaste. Han var som en pappa för mig och det var han och jag som gjorde det alla andra barn gjorde med sin pappa. Han hade världens vackraste schäfer som för alltid har fått mig att älska hundar. När jag var sju år så orkade inte heller min morbror vara kvar hos oss utan tog sitt liv. Hans granne hittade honom, han hade gett hunden två stora badbaljor med vatten och en med mat ifall det skulle dröja innan någon hittade honom. Den tanken får mig alltid att gråta för in i det sista så älskade han sin hund.
Senare det året fick mamma sin första cancer diagnos och som sjuåring så började jag fundera på vad som skulle hända om jag blev ensam. Farmor var så pass gammal att jag förstod att hon inte kunde ta hand om mig. Det finns helt enkelt saker som sjuåringar inte ska behöva oroa sig över.
Som tur var så slapp mina farhågor bli verklighet, min mamma besegrade cancern. Men när jag var tio så förlorade jag min farmor, min sista släkting förutom mamma, och mamma fick åter igen diagnosen cancer. Den gången så orkade jag inte tänka på det. Jag minns nästan inget att sommarlovet det året. Jag vet att mamma opererades och att hennes bästa väninna kom för att ta hand om mig. Men jag har bara vaga minnesbilder av att jag badade med mina vänner och vi pratade om vad som händer när man dör.
Min mamma klarade även den omgången och jag har fortfarande kvar henne trotts att vi har gått igenom en till omgång med cancer. Egentligen borde jag inte klaga, min mamma har alltid funnits där för mig och jag har haft en så normal uppväxt som möjligt under omständigheterna.
Men ibland så känner jag mig fruktansvärt bitter på att ha blivit berövad alla meningsfulla band till de jag älskade mest. Jag har kommit att avsky fars dag eftersom det är en ständig påminnelse om att jag inte minns min pappa. Ännu en sak som ger mig dåligt samvete, man borde minnas sin pappa. Alla frågar om jag inte saknar honom, men hur ska jag sakna någon jag inte minns? Jag vet inte hur det är att ha en pappa.
Jag är bitter för att alkoholen tog i från mig de två män som borde ha betytt mest för mig. Dessutom så känner jag att så fort jag dricker mer än ett glas vin så poppar tanken upp "du ska väll inte bli alkoholist". Jag vågar inte släppa på självkontrollen för man vet aldrig. Det gör att jag känner mig mossig och trisst.
Jag är bitter över att cancer tycks florera i min familj, att det finns en god chans att jag en dag ska behöva gå igenom det som min mamma har gjort. Jag är trött på att läkare, barnmorskor och all annan vårdpersonal som jag stöter på ojjar sig över riskerna. Jag är trött på att behöva tänka på att plötsliga hormonförändringar kan orsaka cancer.
I natt känner jag mig ovanligt bitter med en släng av själv ömkan. Det är inte ofta men ibland får jag stunder då jag inte alls känner mig stark.
Oj då? Vad finns det för råd att ge dig som inte känns helt meningslösa? Det enda jag kan säga är att du har genomgått otroligt jobbiga saker i väldigt tidig ålder, för att bo i ett land som Sverige. De flesta går inte igenom hälften av det du tvingades genomgå dina första sju år!? Trots allt verkar du ha klarat dig fantastiskt bra! Att du grubblar och är orolig ibland är inget annat än helt normalt. Visst kan det vara så att man blir starkare av att genomgå hårda perioder, men vissa får en orättvist stark dos motgångar på allt för kort tid.
Jag tycker det är fantastiskt att du trots dina upplevelser sitter en natt som denna och är lite bitter! Grymt inspirerande! Jag gissar att många av de som tvingas genomgå liknande saker som du gjort, inte sitter och har dåligt samvete för saker de inte har någon makt över? Många av dem kan säkert inte känna något alls då de blivit så känslomässigt avtrubbade av sina upplevelser. Detta är bara mina fördomar, men jag tycker du verkar vara ofattbart "normal" efter dessa omständigheter.
Även om jag tycker du klarat dig bra så verkar du själv tycka det är plågsamt att gå omkring med dåligt samvete. Självklart är det jobbigt med dåligt samvete, men jag ser inte på något sätt varför du ska behöva plågas av det när det gäller dessa upplevelser? Du var ju ett litet oskyldigt barn när de flesta av dessa jobbiga händelser inträffade och hade du inte lyckats stänga av ditt känsloliv som du tycks ha gjort, hade du antagligen blivit tokig? Det är ett sätt att överleva och det var nog tur att du reagerade på det sättet då det blev för mycket.
Du har ingen som helst skuld till att din far valde den väg han valde. Först och främst var du bara två år men även om du hade varit äldre och blivit arg på honom när han drack, hade det inte varit på grund av detta han valde att ta sitt liv. När någon tar ett sådant beslut är det oftast väldigt genomtänkt när de väl går till handling. Det finns självklart fall där ett självmord är en impulshandling, men i dessa fall handlar det oftast om personlighetsstörda människor som av misstag dör när de i ett rop på hjälp skadar sig själva, alt. människor i akut svår chock som i sin förtvivlan begår självmord. Men detta är knappast något som gäller i ditt fall om man utgår från din berättelse. Försök se det objektivt. Hade du lagt skulden på någon vuxen som blivit arg på en närstående, då denne betett sig dåligt och efter detta tar sitt liv? Förhoppningsvis hade du inte det och ännu mindre skulle du troligen lägga skulden på en tvååring? Jag kan inte låta bli att känna lite vrede gentemot din far som gjorde en sådan sak och lämnade dig med denna känsla av skuld.
Ha inte dåligt samvete för att du inte minns din far som gick bort innan du fick ett medvetet tänkande. Du kan självklart inte känna någon saknad till honom som person då du var så liten när han försvann. Jag tycker du har all rätt att vara lite bitter ibland, bara det inte handikappar dig. Livet är orättvist, men försök att inte tänka tillbaka för mycket. Försök att inte ångra saker dom du enligt dig själv anser var felaktigt gjort av dig, då det är onödigt att lägga sin energi på det. Det går inte att göra dem ogjorda, men du kan ta lärdom av dem och undvika att göra samma sak igen. Det är bra att ha i åtanke vilka problem och sjukdomar som du har heriditet för, men försök att inte oroa dig för mycket för saker som eventuellt kan inträffa i framtiden. Det är inte alls säkert att det inträffar, men om det gör det, så är det bättre att ha kvar sin energi så du kan ta itu med problemet på ett bra sätt när det uppstår.
Slutligen vill jag önska dig lycka till. Tillåt dig att vara lite bitter då och då för det är din rätt som människa. Du har haft det tufft vilket ger dig en anledning till att vara lite låg ibland och så länge det inte paralyserar dig tycker jag bara det är ett sundhetstecken. För mig är du otroligt stark!
Kingbeat
Starta ny diskussion