Jag är uppväxt med alkohol, droger och allting som hör till. Jag är själv inte missbrukare av dessa saker, men min pappa är. Min fina underbara pappa. Jag blir aldrig arg på honom för han är så skör.. så liten. 

Han kommer från England, flyttade hit för att gifta sig med min mamma. För att skaffa barn och bostad. Han är uppväxt i en alkohol-missbrukande familj.. ni vet; Engelsmän och deras öl, drinkar och PUB:ar.

Mamma fick mig när hon var 23 år gammal. När hon var gravid med mig så började hon se allvaret och förstå vad som skulle komma. Men hon älskade ju honom så hon lät det vara. Han kom hem sent, alltid full. Han fick inga jobb, för han kom ju aldrig till jobbet. Han snattade på systemet när han inte hade pengar. Han satt med A-lagarna nere i centrum och drack hela dagarna.
När jag var 3-4 år gammal Skilde de sig. Då hade det gått för långt. Då började han slå mamma när hon inte gav honom pengar som han skulle köpa öl för.

Jag och mamma stannade kvar i våran lägenhet medans min pappa flyttade in hos sin bror som var exakt likadan som han var. Min mamma kom överens om att jag skulle få bo hos min pappa på helgerna samtidigt som mina kusiner också var där. Så vi kunde ta hand om varandra. Även fast vi var så små. Våra pappor tog alltid hem konstiga kompisar som var antingen höga eller fulla. Jag kommer ihåg att jag hittat ölburkar som min pappa gömt i toaletten så hans bror inte skulle dricka upp dem. De bråkade mycket. Min pappa och min Farbror. Speciellt när mina kusiner åkte bort över helgen och jag var där ensam. De slog varandra, Det skvätte blod på väggen och de hade alltid sår på armarna och ibland i ansiktet efter deras slagsmål om små ölburkar.

För att göra alting bra igen köpte de en kattunge åt oss. Jag och mina kusiner blev överlyckliga. Men nu i efterhand så fick ju inte katten någon mat. bara när vi var där på helgerna och ville göra det själva för vi tyckte det var kul. Skulle inte förvåna mig om de sparkade eller slog katten också när de var fulla.

En grej som min mamma berättat för mig nu efterhand är att en natt när jag låg och sov. Tror hon sa det var en torsdag. Då hade han i alla fall stått och skrikit utanför lägenheten och bankat på dörren. "I want my lite girl, Im going to take her with me".. Han var jätte arg. Mitt i natten var det här. 
Mamma ringde polisen och sen barrikaderade hon dörren. Tyvärr slog han in dörren och tog sig in i alla fall. Mer ville hon inte säga men jag antar han slog henne och försökte tas sig till mitt sovrum innan polisen tog honom. Jag vet att han åkte in för det.

När han kom ut flyttade han tillbaka till England. Hans föräldrar skaffade än lägenhet åt honom och sen skaffade han en hund.

Jag började skolan. Tyckte att allting var normalt och gick med tron att min pappa skulle komma tillbaka någon dag.
Han ringde ibland, Högst 1 gång om året. för att säga "Happy birthday". Jag är så glad att han åtminstone gjorde det. Sen lovade han mig att han skulle komma nästa sommar. Varje höst sa han samma sak. Flera gånger har han ringt mig när han varit full och försökt få mig att förlåta honom.

Jag tjatade på min mamma att vi skulle åka till England. Träffa honom. Men mamma vågade aldrig. 
Sen blev han ju sjuk. Han fick skrumplever och KOL samtidigt tror jag. Men jag har faktiskt ingen aning. Jag vet bara det som farmor har berättat.
Han låg i respirator. Kunde inte andas själv och de fick mata honom med slangar och så. Till slut slutade hans hjärta att slå. Och mitt jäkla brev kom aldrig fram. De höll honom vid liv för de väntade på att min mamma skulle boka flygbiljetter så de kunde boka begravning. Men sen så skickade vi ett nytt brev, ett från mig och ett från mamma. När brevet kom fram hade min pappa varit död i 2 veckor. Jag har ingen aning om detta är sant men min farmor sa i alla fall att när hon läste upp mitt brev för pappa så började hans hjärta slå igen.
Härlig historia om man är säker på att den är sann, men just nu tror jag på den för det känns bra och inte för att jag har några riktiga bevis.

Vid den här tidpunkten åkte också pappas bästa vän in för mord på livstid här i Sverige. Jag kommer ihåg det för jag hörde min mamma prata i telefon med någon om det.  

9 år senare, alltså sedan han flyttade, så fick jag äntligen träffa min sjuka pappa igen. Det var sensommaren 2009. Det kändes som om mitt huvud var förlamat och jag kommer ihåg att jag satt som i trans på flygplanet och var helt säker på att vi skulle flyga till typ Spanien. Han såg helt förstörd ut när jag träffade honom. matt hår, rynkig, rökt för mycket, smutsiga kläder och inga ögonbryn. Han hade också börjat få grått hår. 

Usch, Jag vill aldrig mer träffa honom igen. Det var den äckligaste känsla jag har haft på länge, Jag hade helt glömt bort att jag kunde känna mig så orolig. Jag sov i hans lägenhet 1 natt. Eller jag var egentligen vaken. Jag har fortfarande den där vanan att kolla till honom så att han inte dött i sömnen. Det gjord jag mycket när jag var liten. Vaknade runt 5 eller 6 på morgonen och lyssnade ifall han andades så att han inte skulle dö.

Idag så har jag inte hört från honom sen jag träffade honom sist. Jag har inget behov av att prata med honom och jag tänker inte ofta på honom. Jag har ett av de sista breven som han skrev till mig på väggen men jag kollar inte heller på det ofta. Jag skulle inte bli förvånad om någon ringde en dag och sa att han dött. Känns som om jag bara går och väntar på det samtalet. Finns inget mer för oss två.. det är synd att det är så, men sen så är det också verkligheten. Men jag har förlåtit honom, jag har accepterat mitt förflutna och tagit det till mig. Det är en stor del av mig och inget jag berörs speciellt mycket av. Men som anhörig till en alkholmissbrukande förälder jag säga att jag verkligen inte rekommenderar det!