Min älskade morfar fick en stroke, och drabbades av afasi dvs han tappade talet. I början var det jättejobbigt att träffa honom.. men efter ett tag så lärde jag mig förstå vad han ville även om han sa fel ord.

Det är många år sen han dog…  men jag minns att han sa ordet: smålöv, om det mesta. Han blev väldigt frustrerad när han hörde vad han sa, för han VISSTE ju vad han ville säga, men det kom ut helt tokigt.

Nu finns det ju, åtminstone på folkhögskolan här, kurser för afatiker, där de får träna upp sin talförmåga igen.

Vad gäller förlamingen så blir en del bättre, men inte alla.

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver!

Ska berätta för mamma och mormor om en sån där kurs, skulle ju vara toppen och borde finnas i Stockholm?

Vi hoppas att hans förlamning ska försvinna så att han kan flytta hem igen..

Det är som tur många som faktiskt kan träna upp både sin talförmåga och rörligheten i kroppen. Jag håller tummarna för din morfar!

Jo jag har en nära vän som har fått stroke. Mina fd katters ena uppfödare. Jag kommer inte ihåg hur många år sedan det är. Det måste bli 3 år nu eller någonting sådant..

Sakta men säkert går det framåt, han lär sig hela tiden nya saker. Han var från början halvsidesförlamad och fick afasi. Men han går inomhus utan käpp men med detta hjälpmedel http://plusvardag.se/web/Sjukdomstips/Droppfot-01276.aspx då han har fått droppfot efter förlamningen. Denna håller foten i rät vinkel och är ett läderband runt vristen med en redig gummisnodd som man antingen kan fästa i krokar som man hakar i skosnöreshålen på skorna, eller ett läderband runt foten som man fäster krokarna i i öglor. Han tycker att det är ett mycket bra hjälpmedel, så trots förlamningen så går han.

Armen jobbar han likaså med att få bra, men han har den i stödbandage så han har den i 90 graders vinkel.

Afasin har blivit mycket bättre, från att ha varit totalt utan tal så kan han göra sig förstådd på ett eller annat sätt idag.

Han är hemma om dagarna utan hemhjälp medan hans fru jobbar heltid.

Men han är trött, och det blir man efter en stroke.

Läs gärna mer på:

http://www.1177.se/Sormland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Stroke--slaganfall/?ar=True

Här finns mycket matnyttig informaion.

Kram tjejen, glöm bara inte bort,vem din morfar är i själen. Han är fortfarande samma person. Han kan bara inte förmedla det! Var som vanligt, även fast det är svårt.

Det är så olika från person till person. Har ett klockrent exempel på det. Både min mammas morbor och min (föredetta blir det ju nu)klasskompis morfar drabbades båda av en stroke. Min gammelmorbor sitter i rullstol, är halvsidesförlamad, har ibland svårt att hitta rätt ord och är nästintill blind/döv på sidan där han är förlamad. Min klasskompis morfar har återhämtat sig helt och är nästan friskare nu än innan stroken.

Tidig och rätt anpassad rehabilitering ökar chanserna för bättre återhämtning. Men resultatet kan ibland dröja och det är inte alla som lyckas återhämta sig ordentligt.

Håller tummarna och hoppas att din morfar återhämtar sig, och som # 4 skrev, glöm inte bort vem din morfar är i själen. Han är fortfarande samma person.

Min mamma fick för 8år sedan en stroke, jag är 15 år precis som du… Jag va precis fyllda 8 och eftersom ja v så liten sån fick jag och min bror då 15 växa upp mkt fortare.. Kan berätta mer när jag sitter framför en dator:)

Hmm ..jag fick en liten tia i samband med en annan diagnos (liten form av stroke)-när jag var 44, otroligt skrämmande upplevelse!

Att man var så "ung", gjorde att  läkarna både på gott å ont letade efter andra diagnoser. Det tog mig intill nu, kan jag säga att komma tillbaka med att skriva och hitta orden i min skalle, jag är inte ens 5o% av hur snabb jag var innan i både tal och skrift, och tanke, något som var min starkaste sida!

Minnet skall vi inte tala om, jag var totalt lost..-helt i händerna på anhöriga, en del tom utnyttjade den situationen..mycket skämsigt och förargligt. Inte ens idag "litar jag på mitt minne" totalt!

När man råkar ut för något sådant får ens självförtroende en stark törn, man känner sig underlägsen alla andra med "friska skallar".

Något som jag haft oerhört hjälp med är att skriva, läsa kommentera-något jag fått gjort göra härinne på iFokus -det har varit en stark drivkraft att "komma tillbaka"..-men allvarligt talat blir jag aldrig den jag var, har nog förändrat mig lite i personligheten med..

Samtidigt när detta hände lärde jag mig dock hur viktigt det var att inte "dumförklara" en som drabbats så, man har i allmänhet svårt att förstå att det rör sig så mycket på insidan hos en person som verkar totalt "rörig" utåt sett.

7 min mamma va 44 när hon fick sin stroke

Ja, du det är märkligt att bli sjuk i den åldern, då man egentligen skall ta hand om alla andra, inte undra på att anhöriga blir chockade..

Det verkar bli vanligare att unga drabbas..men det är nog släktbundet, min far dog efter 3;e infarkten..och min kusse fick en hj,infarkt i samma ålder som mig..något man kanske skall ta på allvar om man har sådan bakgrund och vara lite uppmärksam på..

Ja pga det och dagens samhälle min mamma hobba som städerska men hade de alltvannat än lungt..vdom hade de extremt strässigt, hennes chef kom inte ens ohvsa krya påvdigveller ngt..:s

Så är det Lilla Benice..alla har så mycket av sitt eget elände att man ibland inte varken orkar eller tar sig tid för de som faller ur sin yrkesroll-därför är familj eller sådana här forum så oerhört viktiga!

Min svärmors mamma fick stroke i höstas. Hon besvärades nästan ingenting av detta. Var hemma ganska tidigt och kunde både prata och röra på sig.

Men hon dog av annat några månader senare.

Vad tråkigt Ensam mamma! ofta hör strokediagnosen ihop med andra besvär, och medicinering därefter, stroken kan också vara ett symptom på underliggande sjukdom, tex kärlsjukdomar etc-då kanske man hittat dem egentliga sjukdomen väldigt sent , när den redan börjat ställa till det för kroppen.

Min far gick heller inte att rädda, men fick några år extra.. Stroke är en falsk och lurig sak och det gäller att vara uppmärksam och lära sig de mest akuta symtomen (landstingen har kört stenhårt med information om detta ett bra tag nu)-jag tycker det är bra att stroke lyfts fram,den skapar mycket elände!

Ja nånting var det för vi såg redan i somras att det inte var okej med henne men ingen hittade felet på henne.

Ja, de är en luri´sjukdom, stroke!

Min mamma fick en stroke för 8 år sedan. Hon var då 29 år gammal. Jag var själv 9 år när detta hände, och jag kan bara säga att det förändrade vår vardag ganska drastiskt.

Min mamma kunde till en början inte kontrollera högerkroppshalva alls, det gick inte ens att plocka upp saker med den handen. Hon kunde inte tala ordentligt och hade nästan ingen som helst balans. Hon blev trött av minsta lilla.

I dagsläge märker man inte att hon är skadad om man inte känner henne. Hon sover stora delar av dagarna, för varje timme sliter så mycket mer på henne. Hon kan inte arbeta alls och är redan förtidspensionär. Hon kan inte heller skriva med höger hand och fick arbeta upp den vänstra. Hon pratar felfritt, förutom när hon blir trött. Ibland tappar hon dock ord. Minnet är förstört, korttidsminnet i vilket fall. Hennes balans fick hon inte tillbaka fullt, och hon kan t.ex. inte hoppa studsmatta alls. Stress är hon superkänslig för, yrsel och illamåenden kan vara kroniska i veckor i sträck. Hon klarar inte av att fokusera på fler än två saker samtidigt, om någon pratar med henne medans hon diskar tappar hon saker direkt. Hon klarar inte heller av starka, blinkande ljus eller starka mönster - då blir hon yr och tuppar i värsta fall av.

Trots detta tar hon hand om hela hemmet. Hon är superstark och försöker verkligen. Hon tog inga kurser, gick inte i någon stödgrupp - ingenting. Hon tog sig upp själv med stöd av vänner och familj. Men visst är det otroligt tråkigt att behöva ge upp hela sin karriär vid 29 års ålder, att inte kunna t.ex. vara ute med sina vänner på större evenemang utan att må dåligt och riskera att bli värre, att veta att man aldrig mer kommer att kunna arbeta, och att det antagligen aldrig heller kommer bli bättre…

#16

"Stress är hon superkänslig för, yrsel och illamåenden kan vara kroniska i veckor i sträck. Hon klarar inte av att fokusera på fler än två saker samtidigt, om någon pratar med henne medans hon diskar tappar hon saker direkt."

Du beskriver verkligen bekymren bra, och det är som du säger -en stor förlust av livskvalite som försvinner..det är så fruktansvärt, och man får så lite stöd ifrån myndiheter som FK tex..eller vården just pga att man är för trött för att "ligga på"-och skulle man få till ett möte eller något kan man ge sig sjutton på att man knappt vet vad man heter den dagen..

Man känner ju allas förväntningar, även om man är sjuk och skäms lika mycket som en frisk när det tex är ostädat osv..ju yngre man är, desto mindre verkar toleransen för rehabiliteringen vara, jag känner verkligen med din mamma..

Men det posetiva är faktiskt, att hon just är så ung-kroppen kommer att återhämta sig(ofta är det omöjligt att säga hur återställd man kommer att bli-för vi vet helt enkelt för lite om stroke)

Även om detta sker väldigt långsamt..kanske även om hon aldrig kan arbeta, så finns det andra områden där hon behövs-vi behöver alla varandra i livets alla situationer, även om det inte känns så ibland.

"I dagsläge märker man inte att hon är skadad om man inte känner henne."

Det är också typiskt för allt som har med denna sjukdom att göra, man kan inte förklara den, orkar inte förklara den..utan måste förlita sig på att folk förstår eller som i mitt fall helt enkelt kräva..eller strunta i om de fattar eller ej.

Du är ju en riktig pärla som förstår din mammas situation, och det verkar ha tagit hårt på dig, nu finns ju anhörig-grupper som kan stötta-även via nätet, men min man tex har en hjärnskada själv och våra barn var utflugna..så var verkligen illa, några år….

Men vi som blivit stötta av livet får hjälpa varandra så gott det går, skickar varma tankar till dig å din mamma -det finns många här på forumet som har erfarenheter av detta elände och det finns många tips och länkar på vä sida..kanske kan du hitta något matnyttigt som ni kan använda er av!

Kram/wingen

#17 Tack så mycket! Och jo det är alltid jobbigt med "osynliga" sjukdomar. Det är få runtomkring oss som förstår, verkligen. Inga kompisar förstår det, inga släktingar och inte heller min lillasyster. Och det var jobbigt att berätta att man var tvungen att ställa in möten med kompisar i stan osv. av anledningen att "min mamma orkar inte köra". Det.. klingar inte fint liksom. Vet inte hur många gånger mamma ville att man skulle säga att hon var magsjuk istället. Idag är det verkligen andra bullar, och jag blir rent ut sagt förbannad på mina vänner när de är ignoranta, men som yngre var det svårt.

Själv mår jag ganska okej nu, vi har alla vant oss vid att det är som det är. Eftersom att det var jag som fann min mamma på vardagsrumsgolvet när hon fick sin stroke var det nog jag som blev mest ärrad rent mentalt sett, det är en jobbig syn när man är 9 år. Så, det är lite för att bearbeta detta jag hittade hit. Att bara få berätta om det man varit med om hjälper faktiskt mer än vad man kan tro.. :)

16 nästan allt utom det med talet fick min mamma också, min mamma var 44 oh jag var 8 när hon fick sin och när den bröt it satt jag i min mammas knä, idag kommer jag intei håg så mycket av tiden innan hon fick sjukdomen, jag blir också riltigt förbannad på vänner ohvderas föreldrar dom skiter fullständigt ibom hon inte orkar om jag tex ska någonstans så kan jag säga jag måste tyvärr ställa in förbmamma orkar inte köra , då säger deras föräkdrar eller kompisen vaddå? Klart hon orkar köra och jag får gång på gång säga att hon orkar ibte pga av strokeb pch då säger dom äsch såvallvarligt är de inte..! Ändå jobbar en av mins vänners föräldrar innombsjukvård.. Jag blir arg på sÅnt..

Vilka fina inlägg ni skrivit här, det är som ni säger en storke är väldigt orättvis och falsk .

Morfarn min äter i vanliga fall medicin då han har hjärtflimmer, men i och med att han ramlade och slog i bak huvudet i ett klinkergolv då vi var i stugan i Skåne i somras förbjöds han att äta sin medicin fram till i Februari.
Efter någon månad fick han först en tia och sedan nu i November Stroke… detta troligen för att han inte får äta sin hjärtflimmer medicin.

Han har haft en underliggande infektion som han nu ligger inne på sjukhus för. Stackarens hjärtflimmer är inte någe vidare heller, då han kom in på sjukhuset dagen innan julafton så slog hans hjärta 150 slag/minut, det ska ligga på runt 60-70 slag / minut.
Han har även fått liggsår som han klagar över.
Han får fortfarande inte äta sin medicin för hjärtflimmern, men om två månader..
Ingen rolig jul för oss anhöriga i år, ännu mindre rolig för morfar min.
Det ända han gör är sover dagarna i ända och det känns lite som att han gett upp hoppet (antidepressiva mediciner ska skrivas ut) men troligen behöver han bara vila upp sig ännu mer men det gör ont i hjärtat att se….

Men varför får han inte äta sin hjärtmedicin? Låter ju knäppt. Jag vet inget om sånt men jag tycker att det borde vara viktigt med sin hjärtmedicin.

Ja precis.. Ärligt så vet jag inte, var något i och med att han ramlade och slog i bakhuvudet i somras som gjorde att han skulle ha ett uppehåll i ett halv år. I och med att vi bor i Stockholm och var i sommarhuset i Skåne så blev han inlagd på Lund Sjukhus och då han blev utskriven där så åkte vi tillbaka hem till Stockholm så läkaren som har beslutat att han inte ska ha ett uppehåll finns nere i Lund, vilket är sjukt tycker vi alla…

Kan inte den nya läkaren i Stockholm ändra på detta beslut?

Jag har ingen aning faktiskt just nu är det dock lite annat kring han, han hade kommit hem från sjukhuset i torsdags (han hade legat inne pga en infektiion och fått medicin) då han då kom hem till sitt vårdhem skulle han fortsättas medicineras vilket personalen inte gjort!
Så han fick åka in akut igen igår. Otroligt tråkigt och hemmet ska nu anmälas..

Hoppas iallafall att han mår bättre av infektionen nu då han är inne på sjukhuset och verkligen får det han behöver! Får kolla om hans nya läkare kan ändra något ang hans hjärtmedicin.

Igår fick morfar vad man befarade en 'tia' och från vad som var tidigare bestämt så gjordes inget. Inatt somnade han in för evigt, en vecka innan sin 78 års dag och 50års bröllopsdag med mormor. Livet är oerhört orättvist men nu slipper han lida uppe i himlen ♥

Varför gjordes inget Loviisa? Vila i frid morfar!

Var det hans vilja, Loviisa? Hade han bastämt att inga livsuppehållande åtgärden skulle sättas in?

Ja, jag skickar dig mina varmaste kramar och jag beklagar förlusten och sorgen.

Och din morfar må vila i frid.

Det var hans vilja.

Vi vakade över honom hela igår dagen, höll om honom, hade ljus tända, åt middag och pratade. Han fick ett fint av slut med massor av värme, kärlek och närhet. 

Åh vad vackert det låter, Loviisa! Det är verkligen ett lyckligt slut och ett varmt minne att bära med sig, för både honom och för er som är kvar.

Du verkar vara en stark tjej. Kramar till Dej. Jag hade inte klarat detta vid Din ålder. Min mamma dog vid 95 års ålder och då satt jag och höll hennes hand. Då var jag 59 år och hade aldrig sett en död tidigare. Hon hjälpte mej över tröskeln av rädsla.