I en sal på lasarettet
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Maritza Horn sjunger här Lasarettsvisan som är en norsk visa skriven av överläkaren Nicolay Bath om den tuberkulos-sjuke flickan på Namdal Sykehus, som han sakta men säkert fick se tyna bort. Flickan som var från Namsos, en stad vid kusten i Nord-Trøndelag, dog 1896.
Att ha ett sjukt, och kanske rent ut av svårt sjukt barn är mycket mycket svårt känslomässigt.
Själv har jag inga barn, men jag fick min första öroninflammation när jag var 3 månader och hade flera stycken varje år upp till jag var 9 år. Det och så att jag har min Asperger-diagnos (som iofs inte är en sjukdom utan en funktionsnedsättning) gör att jag förstår att mamma inte hade det lätt med mig.
Hon höll även på att mista mig tidigt i livet då jag satte i halsen och slutade andas när hon matade mig. 3 km senare i bilen släppte stoppet och jag andades igen. Pappa körde och mamma var chockad och höll mig på armlängds avstånd i bilen och sa "Hon dör!" "Hon dör!" Men i ett gupp i vägen så släppte det som fastnat i haösen. Detta var 1981 och detta med mun-mot-mun och andra åtgärder som att vända mig uppochner och skaka som man bör, det fanns inte i läran.
Har ni några jobbiga erfarenheter om att ha sjuka/funktionshindrade barn som ni vill dela med er av? (Kom ihåg att du kan posta inlägget anonymt om du inte vill berätta vem du är.)
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Fy, min mamma sjöng den här för mig när jag vägrade borsta tänderna när jag var liten. Och jag grät, sa att jag fick ont i fingret. 
Med vänliga hälsningar Lisa
Fick du ont någon annanstans eller fick du ont av tandborstningen?
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Jag tänker på mun mot mun metoden. Den fick vi lära oss i skolan och även i simskolan och jag är född 1962.
Min son var också ett öronbarn och opererade in rör i fyra omgångar men de trillade alltid ut.
Dessutom blev han diagnosticerad som barnreumatiker när han var i 12 års åldern men det utvecklades aldrig och han har inga större problem idag. Han är snart 28.
/Maria
Jag vet inte vad jag ska säga men jag frågade mamma om den här sången häromveckan. Jag sjöng den när jag var liten då min pappasmormor lärde mig den. Så dyker den upp hör och det är ingen tillfällighet…tack Hanna!
Susanne - 
Allt har väl en mening kan jag tro. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Min mor var lite elak och ville få mig att sluta tjafsa, och jag grät för att den var sorglig men ville inte att hon skulle veta det. Så jag hittade på att jag hade plötsligt "ont i fingret". 
Med vänliga hälsningar Lisa
den är vacker men såå sorglig!
En av mina favoriter bland skillingtrycken 
Min pappa brukade sjunga den - och Lejonbruden (äv. kallad Lejontämjarens dotter).
Jo, jag har varit med om ett och annat när det gäller barn.
1982 väntade jag mitt första barn. En morgon, 2 veckor före beräknad nedkomst, så gick vattnet. Fick inga värkar direkt, så när jag kommit till sjukhuset gjordes dom sedvanliga undersökningarna. Värkarna kom inte igång alls, så jag fick dropp som satte igång värkarbetet och det fungerade som det skulle. Men mina smärtor var svåra…så jag fick Petidin när det började närma sig slutet. Efter 17 timmar med värkar var det äntligen dags (mitt i natten) och ut kom en fin liten pojke. Total lycka! Lite fundersam var jag, för han skrek inget…men han fick "höga betyg" vid undersökningen (det finns en poängskala som sätts efter bäbisens färg, andning m.m. m.m.). Efter en "gosestund" så fick jag en säng och rullades in i BB:s allrum (det var fullbelagt) och sonen rullades in i barnrummet.
På morgonen kom en barnläkare till mig…och berättade att pojken hade slutat andas när han var 4 timmar gammal Sköterskan hade fått igång andningen på honom, han lades i kuvös och flyttades till barnavd. en trappa upp. När han kom fram dit fick han ett epileptiskt anfall. Medicin hade satts in direkt.
En sköterska kom och berättade att jag skulle få eget rum, så när läkaren gått rullades jag in dit. Sköterskan stannade hos mig rätt länge, tack och lov! Efter ronden kom en annan barnläkare och jag fick fråga, gråta… Vid 1-tiden kom min sambo. Han bröt ihop. Till slut kunde vi fara upp och se vår son. Läkaren kom in i kuvösrummet och berättade allt för pappan.
De kommande dagarna var vi hos pojken så mycket som vi fick. Ibland körde dom ut oss med orden "mamma måste vila nu!" DEt togs många prover på sonen, bl.a. på ryggmärgsvätskan. Det visade sig att han hade fått en hjärnblödning, troligtvis under förlossningen. Han stod under ständig övervakning och den fjärde dagen…då var han så dålig - krampade och slutade andas - så vi blev tillfrågade om vi hade planerat att döpa honom…och blev erbjudna nöd-dop. Vid dopakten (som tog ca 15 minuter) slutade han andas 4 ggr… Dagen efter vände det och läkarna kunde äntligen lova att han skulle överleva! När han var 10 dagar skulle vi få åka hem. På morgonen hade han 39,8 i feber! Läkaren som jobbade då konfererade med läkarna på Universitets-sjukhuset och det bestämdes att vi skulle dit omedelbart. Vi - pojken, vi föräldrar och en sjuksköterska - åkte taxi dit.
Vi blev väl omhändertagna där och när febern gett med sig gjordes en massa undersökningar, bl.a. EEG. Vi blev kvar på det sjukhuset i 10 dagar. Sedan fick vi fara tillbaks till "hemma-sjukhuset" och dagen efter fick vi äntligen fara hem!
Vi fick göra många återbesök på barnmottagningen, medicinen skulle justeras allt eftersom pojken växte och det togs en massa prover med åren. Hans sista anfall fick han i skolan när han gick i 9an. Epilepsi-medicinen kunde han sluta med när han var 23 år. Nu är han en ansedd fordons-elektriker, sambo och pappa till en liten bus-flicka.
Sluta aldrig hoppas, sluta aldrig be. Sluta aldrig önska - under kan ju ske!
#8" Tack för Din berättelse. Det måste ha varit väldigt jobbigt för Er med Er lille son, men allt slutade ju fantastiskt bra.
Den sången minns jag från jag var liten. Den gjorde mig så ledsen. Usch!
Starta ny diskussion