Förbjudna känslor
När min pappa gick bort av sin alkoholism saknade jag honom givetvis oändligt och hade djup sorg.
Men samtidigt infann sig ett lugn. En lättnad hos mig, att slippa oroa sig längre, att slippa dessa dagar att träffa honom full och dan. Att aldrig veta vad som komma skulle, slippa se honom bitter, slippa höra honom klaga på mamma, slippa gå på nålar ifall han skulle bli arg.
Jag vet att det är väldigt elakt att känna så, jämtemot honom, men det är den nakna sanningen. Faktum är att vi har all rätt att ha förbjudna känslor.
I hans dödsannons skrev vi:
Låt ankaret falla
- jag är i hamn
Pappa älskade sjön och havet, var både sjöman och fiskare i sitt liv. Men framför allt, han och hans anhöriga fick äntligen frid.
Han såg nämligen så lugn och fridfull ut, på sin dödsbädd, nästan som om han log.
Har du någonsin haft förbjudna känslor inför något/någon?
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Jag förstår dig så väl. För när min pappa dog för 23 år sedan i sviterna efter alkoholen, så kände jag en sån enorm lättnad.
Nu slapp jag oroa mig, slapp att ständigt leta efter honom, slapp att ta hand om honom när han var full, etc.
Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.
"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"
Jag förstår dig och det är helt okej att känna så. Jag kände likadant då min farmor dog. Dagen innan bad jag henne att ge upp genom tanken.
Att hon skulle gå vidare!
Jag tror att den här känslan av lättnad och medföljande skamkänslor är mer regel än undantag när någon dör av sjukom, ålder eller något missbruksrelaterat. Det är nog bara vid plötsliga dödsfall det inte existerar.
Man vågar inte tala om det bara…
Jo, den känslan känner jag väl igen. För precis ett år sedan gick min morfar bort, och jag upplevde det enbart som en lättnad. Det hade förvisso inte enbart med hans sjukdom att göra och all tid som fick ägnas åt honom - utan att kunna andas ut då han utsatt några få inom den närmsta familjen för incest flera gånger. Trots att han inte var kapabel till att göra det de sista två åren, satt ändå känslan kvar. Och ända in i slutet var han mycket konstig och kunde säga otroligt obehagliga saker.
För mig upplevdes det alltså enbart som en lättnad, vilket min psykolog och andra i min omgivning förklarade som "fullt normalt", "det är okej att känna så med tanke på omständigheterna" och dylikt. Faktum är att det inte alls hjälpte, utan snarare stjälpte. Jag ville inte klassas dit och bli tillsagd att det var fullt normalt, jag var nog mest ute efter att skada mig själv för att ha kunnat tänka sådana saker. Men efter att en vän varit med om liknande situationer har vi pratat mycket kring dessa känslor och kommit fram till att det inte behöver vara skuldbelagt. Alla känslor är tillåtna, oavsett hur opassande de än må vara. Det gäller bara att inse att det inte finns några rätt eller fel, och vägen dit kan vara både lång och svår.
Jag förstår dig fullständigt
Inte bara du har fått ro tror jag
Han har druckit för han inte mått bra och nu har han äntligen fått ro
Jag har många vänner som dött pga missbruk och självklart blir man först fruktansvärt ledsen, men eftersom jag tror på ett liv efter detta och att jag fortfarande har dom med mig så kan jag efter nån dag känna lugn
Lugn över att dom fått ro
Han är säkert ledsen över det han utsatt dig för men han kommer nog alltid vara med och beskydda dig
/IA
Starta ny diskussion