Jag har adhd. Folk säger samma sak när jag försöker berätta. Jag har slutat berätta för kleti och pleti, det går inte för dem att förstå. Det är så. Som att försöka förklara för en som föddes blind hur färgen blå ser ut….

Det är kanske ingen tröst, men försök omge dig med folk som har personlig erfarenhet eller stor empatiförmåga. Det underlättar mycket. Umgås mer med folk som har adhd. Plötsligt kommer du vara en stjärna

Ha ha, ja det är ju ett alternativ förstås .

Det är ju inte det att man vill att folk ska tycka synd om en heller. Det är ju inte synd om mig för att jag har min son!!! Aldrig i livet! Men att bli lite klappad i ryggen någon gång då och då vore skönt. Det kan faktiskt vara det man behöver för att orka en dag till.

Jag förstår rätt bra hur det är. Det där med att planera och struktuera, försöka att hindra "ändrade planer" så gott det går o.s.v. får man lov att göra när man har barn med autism/autismspektrum-störning också. Snacka om att sådana barn kan sätta sig på tvären…*phuh* Så, jag förstår väldigt väl hur den biten känns!

Har du kontakt med FUB? Annars kan du prata med kuratorn på barn-habiliteringen (hoppas verkligen att ni har kontakt med en sådan! Det är guld värt!). Kanske kanske har habben en föräldragrupp…

FUB? Vad är det? BUP hade vi kontakt med för utredningen men sen har vi verkligen fått klara oss själva. -"Din son har adhd, tack och hej liksom". Inte ett ord om vad det innebär eller vad vi gör härnäst. Det tog två månader innan vi fick hem utlåtandet och när det väl kom så upptäckte vi att han också hade autistiska drag i sin diagnos. Det sa de inte ett ord om trots att jag faktiskt frågade om det. Jag var ganska förvånad över adhd-diagnosen eftersom jag själv trodde att det var AS. Idag, men mer kunskap, ser jag att adhd diagnosen är rätt.

Vi är nu inskrivna på adhd-center och har gått på en väldigt bra grundkurs där. Skönt att träffa andra i samma situation. Men där är all verksamhet i stor grupp. Någon individuell hjälp har vi inte fått. Inte heller någon genomgång av just min sons svagheter och styrkor. Ingen information om var vi kan vända oss eller vilken hjälp vi kan få. Inte förrän nu på kursen alltså, 6 månader efter diagnosen.

Tack och lov tillhör vi inte dem som fått kämpa med skolan. Där har vi bra samarbete. Han fick en trygg och bra, äldre, lärare som klappade om mig och sa -"Det här hjälps vi åt att fixa du och jag. Det kommer att gå jättebra." Och det har det gjort så här långt.

Kom på en (viktig) sak…Det var inte FUB jag tänkte på, det var Attention. Läs deras hemsida så ser du om det kan vara något för dig.

Det var då väldigt svagt av BUP att inte informera om och skriva in din grabb på barnhabiliteringen! Och att dessutom skicka hem utlåtandet! Utlåtandet ska man få muntligt - en s.k. återgivning - efter att utredningen är klar. För det kan väl inte bara vara Västerbottens landsting som har den bestämmelsen??? Jag tycker att du ska ringa till den som skötte utredningen och begära ett möte.

Åh vad jag känner igen det du skriver… Bra att du tog upp detta hoppas på lite svar för vi inväntar själva att tonårssonen ska få en riktig utredning pga slarvig utredning "ej fullföljd" ska göras om. Sen han gick i 3e klass har vi kämpat, energin går åt snabbt. Hoppas att du TS får hjälp, kämpa på och stå på dig.

# 5 Jag har förstått, genom den föräldrautbildningen på adhd-center vi just gått, att det är väldigt olika i hur BUP fungerat. Vissa har fått massor av stöd och vissa, som vi, har fått "bråka" för att få hjälp. Och den hjälp vi egentligen har bett om är ju en förklaring på "vad är adhd och vad gör vi nu…?" Som tur är så finns det massor av bra sidor på nätet att läsa på och adhc-center är superbra. Jag tror vi fått svar och kunskap om de mest grundläggande frågorna. Sen får vi ju lära oss varteftersom.

Vi ringde BUP efter några månader och bad om ett nytt möte och bad även att få en annan handläggare. Det var bättre och vi fick väl lite information om vad BUP kan erbjuda men egentligen ingenting om just vårt barn.

Just nu är jag mest frustrerad över att liksom inte bli trodd. Eller bli tagen på allvar snarare. Just i vardagen är det ju vänner och kollegor man pratar med. Man kommer till jobbet kl. 7.30 och är helt slut för att man haft en riktigt jobbig morgon hemma. Klart man vill försöka förklara varför man är så låg. Och visst, kanske få lite sympatier också… Men det är just det, att ingen verkar fatta hur totalt energislukande en liten 7-åring med adhd kan vara. Vissa dagar värre än andra. För det mesta så är det lugnt. För egen del alltså. Mitt behov av att bli lite "duttad" med är för det mesta inte så stort. Jag är ganska stark och är typen som biter ihop och kämpar på, men vissa dagar känner man sig verkligen inte större än en 7-åring själv och skulle verkligen behöva att någon kunde se och bekräfta det.

#6 Som jag skrev så verkar det verkligen vara många som inte alls fått den hjälp de behöver. Bedrövligt att man ska vara så utlämnad åt slumpen. Att man lyckas hamna i händerna på någon som faktiskt förstår att just mitt barn, min familj inte bara är en i högen, utan bemöter oss utifrån våra behov. Hoppas ni ska få lite svar snar. Trist att han har behövt gå så många år utan att få den hjälp han behöver. Det är så onödigt, för det är ju så enkelt egentligen.

Förstår inte alls hur det är, men förstår att det är jobbigt. Och att det är frustrerande att andra inte förstår eller försöker trösta med att det är normalt, fast att det inte är det.

Det är bra att du skriver av dig och självklart älskar du inte ditt barn mindre bara för att det ibland känns övermäktigt. Klapp på axeln till dig! :)

7 ja saken är den att han slänger ut sig rätt dumma komentarer o i den åldern kan man få rigält med stryck med. kläcker han något till fel person eller fel grubb, ja det är detta jag ser faran i att han blir större. Jag har läst så mycket jag kan men pga dyslexi jag har så orkar jag inte läsa mängder text.  Jag hoppas att vi får lite mer svar på torsdag då vi ska igen på möte o hur vi ska gå tillväga, som sagt är några år vi legat på o nu ska han ut på egna ben o klara sig i "vanlig" skola.

Är det någon som har bra tips på böcker eller info kanske bra film om just adhd, jag/vi/skolan tror han har det. vill gärna ha lite mer kött på benen, har han inte detta så är det ändå bra att kunna lite om adhd :)

#9 Jag tänker på att han slänger ur sig dumma kommentarer…du tror inte att han kan ha Aspergers Syndrom eller någon annan (håll i dig, nu kommer ett krångligt ord) autismspektrum-störning? Min ena son som har en sådan diagnos kunde kläcka ur sig "dumma kommentarer" och jisses så många slagsmål  lärarna fick stoppa på grund av det! Egentligen så var/är han bara helt ärlig och säger precis som han uppfattar allt. Om en tjej t.ex. frågade "visst är den här tröjan fin?" och han inte tyckte det så sa han nej. Eftersom hon frågade vad HAN tyckte.

Det finns en bra bok, ganska lättläst, som heter "Varför vill ingen leka med Dennis?" Den verkar vara slutsåld överallt, men biblioteket bör ha den.

Du kan läsa om autismspektrum-störning här.

10, tack för boktipset o ska verkligen fundera lite om detta, det låter inte nu som det klingar riktigt in på honom just nu men ska ta detta med pyk nästa gång o se vad de tror oxå. Men visst kan han ha den störningen oxå :)

Idag har vi vart på möte igen o kom fram till mediciner nu ska sonen själv fundera lite på detta då han ändå har rätt att säga sitt oxå. Det är allså mycket som stämmer in i adhd och olika kan de vara men han har för mycket som stämmer in på just typiska dragen av adhd.