![[postmortum91]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Måste få skriva av mig lite sorg
Hej, det var väldigt länge sedan sen jag var såhär nere.
Såhär ligger det till: Jag har en pappa som är alkoholmissbrukare eller blandmissbrukare också för den delen. Han missbrukar droger titt som tätt också.
Han har tre barn, jag är det yngsta och det enda som växt upp med honom. Han har alltid druckit mycket och jag har fått agera som vuxen sen jag var väldigt liten. hur som helst.
Min äldre syster har växt upp i en fosterfamilj och vår bror som vi bara träffat någon gång i våra liv har växt upp med sina morföräldrar.
Vår bror är också blandmissbrukare, men min syster och jag har det gått bra för. Hon har sedan länge slutit kontakten med pappa, de har ju aldrig haft samma relation som jag och pappa eftersom hon lärde känna oss när jag var 6 och hon 8.
Nu på senare år när jag kommit till insikt att det aldrig varit mitt fel och hur mycket illa min pappa gjort mig, så har jag inte längre varit lika glad mot honom och ibland får jag mina stunder som jag bara känner hat mot honom.
Samtidigt älskar jag honom, annars hade jag inte mått dåligt nu när jag skriver detta. Ingen av oss barn har samma mamma, och min mamma dog i cancer när jag var 14 så jag fick flytta till familjehem fram till jag var arton.
Mitt liv är egentligen perfekt, kunde inte blivit bättre. Men det jobbigaste med att komma till insikt är: Att hoppet jag alltid haft om att det ska bli bättre, att han faktiskt kommer bli nykter, är borta.
Nu VET jag att det är bara en väntan på att få ett samtal om att han dött av att han ramlat eller fryst ihjäl eller blivit ihjälslagen, alkoholförgiftat etc. Eller i värsta fall, bli ett jävla kolli i rullstol som är så gott som hjärndöd.
Det var ändå skönt när jag hade hoppet kvar, sanningen gör förbannat ont.
På senare år (2 år) har även min och pappas relation försämrats kraftigt, han hör aldrig av sig, och jag hör aldrig av mig. Han har inte pengar på mobilen och ber mig ringa, när vi väl hörs så pratar vi nån minut. Och när vi ses har han så jävla bråttom hem igen och så måste han sms eller ringa och prata med sin fyllekärring till "flickvän". Jag har växt ifrån honom på så många olika vis, jag märker varje gång vi pratar att han är som 13 i huvudet, hans förhållande är som en 13årings.
Idag och alla andra dagar den här veckan har varit sånna dagar som jag mår dåligt över hur min relation ser ut med min far, och att den faktiskt aldrig kommer bli bättre. Han gör inget för att förbättra den, det är alltid jag som ger och ger.
Kram till dig.
Jag vet inte hur du känner, men jag kan på sätt och vis föreställa mig det. Min mamma är missbrukare och jag har sagt upp kontakten med henne pga hur hon beter sig. Det är skitjobbigt att höras av och träffas, och ofta kan jag ite ens peka på vad som egentligen är det jobbiga. Det känns som om man egentligen har det bra men bara vill leta fel när man inte mår bra, men så är det inte. Även om det är svårt att sätta fingret på dem, så är det problem och svek aldeldes tydligt i bilden, ochman letar inte efter dem bara för att man känner att det är fel.
Hur du ska göra med er relation är helt upp till dig.. men jag vill säga att jag personligen inte tycker att du gör fel om du väljer att lämna honom bakom dig. Du har inte valt hans missbruk, eller honom och du har inget ansvar gentemot honom.
Men det är upp till dig, och det är inte lätt att slta träfa sina föräldrar.. jag åker själv dit på det igen om ett par veckor och det är riktigt jobbigt att träffa henne igen, jag vet ju hur det går. Men jag kan inte låta bli.
Lycka till, och det är starkt att du skriver och att du klarat dig undan missbruket själv.
Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.
#1 Tack för ditt svar och din omtanke. Vår relation försvinner lite automatiskt, jag har blivit äldre och inser mer och mer att han bara gör mig illa. Innan var jag den som ringde honom, men eftersom jag slutat med det har det blivit en naturlig följd att vi inte har samma kontakt.
Sist skrev jag ett sms till honom och berättade att han är den mest själviska människa jag någonsin träffat, och sa att jag hoppas att det sved. Jag är så arg på honom och vill att han ska komma till insikt samtidigt som jag vet att det spelar ingen roll vad jag gör, inget kommer förändras. Så jag antar att jag har en kamp med mig själv, och sista steget är att kasta lite skit på honom för att sedan totalt skita i honom för gott. Och denna insikt gör väldigt ont eftersom det är ju min pappa.
Ibland blir jag bitter på min livssituation, när jag hör andras pappor som bryr sig och ställer upp eller bara är som pappor ska vara. Men någon gång kommer jag väl släppa allt och skita i det, eller så kommer det alltid finnas en del av mig som längtar efter en anständig pappa, who knows…
Styrkekramar till Dej. Lider med Dej och förstår att Du har det jättetufft, men jag har ju haft den turen att ha haft både mamma och pappa som kärnfamilj. Men jag har i min tur en son, som inte vill ha med mej att göra (ingen alkohol eller droger inblandade) tack vare att jag kom ihop mig med hans son pga av hans väldigt dåliga språk på FB. Har pratat med sonsonen och allt är uppklarat, men inte med min son, som i stort sett aldrig vill ha med mej att göra mer pga FB-incidenten med hans son. Han har per telefon ikväll bett mig dra åt helvete. Jag önskar Dej all styrka, men vet att det inte är lätt. Förlåt att jag kapade Din tråd. Ta bort den om Du vill.
#3 Usch, det kan inte heller vara lätt förstår jag :(
Såklart jag inte tar bort ditt inlägg,
Va tråkigt att facebook ska starta en sån grej,
inte lätt med internet idag. Det bästa hade ju såklart varit att ni kunde lösa hela grejen face mot face istället över tekniska prylar.
Nu vet inte jag vad som egentligen hänt men känns lite dramatisk att bryta kontakten med dig tack vare facebook.
Många kramar till dig, hoppas det löser sig.
Tid läker många sår, kram!
Starta ny diskussion