Mamma och trött =(
Vad gör man när man har funnits hela livet som hjälp till en 16-årig dotter men add/autism..?Genom skola, genom livet, genom allt..För att hon inte klarar sig utan mitt stöd och för att jag är den enda som hon känner 100% trygghet för och vet att jag är den enda som känner henne utan att hon ska behöva förklara sig, inte behöva oroa sig det minsta, när jag är med och nu orkar inte JAG mer?
Hur gör man?
Jag har kämpat hela hennes skoltid, kämpat så att hon ska kunna gå i skolan! Ibland har hon fått vara hemma och plugga, hemskola i flera omgångar! Hon klara sig genom allt, med mitt stöd och fick ganska bra betyg när hon gick ut 9:an.
Men nu fungerar inte gymnasiet och jag orkar..orkar inte längre! Att pusha, tjata, lirka och vara där hela tiden.
Jag är 50 år, har fibromyalgi, äter morfintabletter för värken och har en utredd adhd-diagnos sen ett år tillbaka!
Nu känner jag bara att hon får hoppa av! Men samtidigt är jag sjukpensionär och har inte så mycket i inkomst och hoppar hon av, ja då blir vi av med studiepengen och det är mycket pengar, iallafall för oss.
Vi har egna hästar, som är hennes största intresse och som åtminstonde håller henne igång hemma, så dom vill jag INTE göra mig av med. Någonting som hon trivs med och kan hålla på med vid sidan av datorn, som hon annars lätt försvinner in i timtals!
Någon som kan ge mig råd? Jag är alldeles vilse, för jag orkar verkligen inte mer..
Personlig assistent är ju så svårt också, då det inte finns någon som hon känner ett riktigt förtroende för och har jätte, jättesvårt för främlingar.
Hur gör man..?
Carpe Diem….Fånga dagen
Jag tjatar ju om det här med Personligt ombud. Som kan hjälpa en att nysta i ens liv och ta de kontakter man behöver…
Med vänliga hälsningar Lisa
Vill bara skicka dig en riktigt stor styrkekram! Förstår att det är tufft för dig…
Sluta aldrig hoppas, sluta aldrig be. Sluta aldrig önska - under kan ju ske!
Försöka hitta en stabil pers. assistent som stannar och inte är en främling för evigt… kan kanske ge dig lite avlastning? Men det är ju svårt att hitta…
Jag hoppas att det löser sig och att du hittar reserv-energi tills du kommit till en period när det går lite smidigare.
Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.
![[postmortum91]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Hej, jag vill ge dig en kram.
Du har verkligen stått i och hjälpt din dotter, och förstår om du inte orkar mer. Ett tips jag har är att absolut inte låta din dotter hoppa av, nu när hon är så nära att få en bra start på livet. Det kanske är din nykel till fritid. Om hon inte går ur gymnasiet kommer det bli så betydligt mycket svårare för både henne och dig. Och både du och hon kommer ångra er efter en tid.
Hör av dig till socialförvaltningen och berätta din situation, eller vart man hör av sig. Så de får hjälpa dig med någon personlig assistent. Du kanske skulle behöva lite tid för dig själv också, har du funderat på kontaktfamilj?
Jag hade kontaktfamilj när jag var 14, om du överväger det så måste jag säga detta: Var väldigt försiktig med hur du berättar för din dotter om att du funderar på att hon kan vara i en kontaktfamilj, jag minns att när mamma berättade det för mig när jag var 14 så fick det mig att känna mig oönskad, berätta istället att det är en möjlighet för henne att åka till en familj nån helg i månaden för att hitta på roliga saker som ni kanske inte har råd med annars.
Kontaktfamilj = familj som finns till stöd när det behövs och barnet/ungdomen kan tillbringa tid hos på helger/någon helg då och då beroende på överenskommelse.
Du måste i vilket fall som helst försöka få hjälp, allt detta kan du inte bära på själv. Hoppas det ordnar sig för er :)
Kram!
Kontaktfamilj, avlösare, Kortidsboende. Något av det skulle jag tipsa dig om! Min syster har haft allt. (Hon har autism ADHD mm) Men nu bor hon i Västerås på ett boende där det finns gymnasium, och stall i närheten!
Skickar många styrkekramar till dig!
Ja, kontaktfamilj kan jag verkligen rekommendera! Det har jag haft till mina barn (4 st, 2 med en form av högfunktionell autism, 1 med astma och en med epilepsi). Det var så skönt - än med vissa samvetskval - att få vara bara själv och veta att barnen hade det bra där dom var! Det är viktigt att hitta en kontaktfamilj som både barnet/barnen och du som förälder trivs med. Ta kontakt med socialförvaltningen i din kommun, får du träffa rätt människa där så ordnar det sig. 
Sluta aldrig hoppas, sluta aldrig be. Sluta aldrig önska - under kan ju ske!
Tack för all hjälp! Kontaktfamilj eller personliga assistenter, det är ju så svårt med allt när hon är så jättekänslig och rädd..Hon kan inte börja med någon hon absolut inte känner och det tar så lång tid för henne att känna sig trygg med en person..
Det är ju klart att hon kanske skulle lära känna en så småningom, som hon gjort med hennes kontaktperson som hon har nu..
Men att det går så bra med kontaktpersonen nu, det är för hon har ridit min häst under ca 1,5 år, så hon har ju verkligen fått tid till att lära känna henne under en väldigt lång tid och det med mig med sig hela tiden!
Så om vi ska börja att introducera en ny assistent, så ligger ju ett väldigt stort jobb på mig, att "skola in" henne i det och det vet jag inte hur jag ska orka nu för tillfället.
Men jag känner att kanske det blir som det blir nu med skola m.m.
Jag är så trött så jag orkar inte kämpa mer. Och nu är det ialafall sommarlov inom en liten tid..och det känns ju som en högvinst!
Tankevila..äntligen 
Kanske det hinner hända mycket under sommaren!
Tack alla igen!
Carpe Diem….Fånga dagen
Vad vi känner igen dig TS, vi har slut på batterierna o får ladda upp dom genom att ena tar över o andra laddar om i perioder. Ofta försöker jag ladda om mina batterier på jobbet men jobbar i butik det är inte så lätt alla dagar. Jag/Vi är i samma sits som dig dok har våran son fått sin diagnos nu. Han är snart 16 år.
Jag tackar dig för bra inlägg o förstår att man blir otroligt trött sliten du har dessutom egen värk. Jag hoppas att du får hjälp. Tack alla som svarat TS du får en stor styrkekram.
Starta ny diskussion