Hej!

Detta inlägg har jag lagt under "bokstavsfolk", men jag skulle hemskt gärna vilja "höra" om er anhörigas erfarenheter och synpunkter. Jag vill inte belasta min familj, men tyvärr är jag nog tvungen till det om vi ska leva tillsammans.

Tack för att ni orkar läsa!

Hej!

Jag har nyligen fått diagnosen add. Efter att varit sjukskriven för utmattningsdepression så var det en lättnad att få veta varför jag inte blev frisk. Jag har under lång tid förstått vad jag har behövt för att må bättre, men det är svårt att få folk omkring mig att förstå när man inte är så bra på att förklara :-(

Jag ska träffa arbetspsykologen på min mottagning i dag och har en massa tankar. Hur har det varit för er andra? Kan man förvänta sig stöd av anhöriga? Alltså den man lever ihop med (eventuellt svärmor som är här ofta)?

Förväntar sig vården att man får stöd "hemma"?

Nu menar jag inte att min man ska springa och passa upp mig på något vis eller tassa på tå omkring mig - utan kan man förvänta sig att man prioriterar min hälsa under ett tag? Att min man (och även svärmor) lyssnar på mig när jag förklarar att t ex när de samlar ihop olika saker som de tycker är i vägen och lägger i en skål/låda och sätter någonstans så blir det ett problem för mig? Kan jag "kräva" att de stannar upp, lyssnar på mig (med öppet sinne i stället för att utgå från att jag vill bråka) och att vi hittar en lösning som fungera både för mig och dem?

Just nu känner jag att jag vill be arbetspsykologen hjälp med att klara mig helt ensam? Är trött på att be om att vi ska försöka "prioritera" min hälsa ett tag.

Hur har det varit för er? Har era anhöriga velat vara ett stöd för er? Har era nära tyckt att det varit viktigt att förändra ert gemensamma liv så att ni har fått möjligheten att må bra?

Min son har adhd och jag ser ingen vilja i min man eller svärmor att förstå honom. Att inte utgå från att han inte är ute efter att jäklas eller vara svår - utan att han inte kan, men vill så gärna.

Jag skulle bli jätte glad om ni ville berätta om era erfarenheter.