Jag har länge tänkt att jag ska registrera mig och skriva. Men det blir som så mycket annat inte av. Två små barn tar tid och energi. Men bättre sent än aldrig så nu skriver jag. För första gången så här öppet. Tidigare bara i min privata dagbok. Så kanske blir lite mycket information bara så där. Grattis om du orkar läsa ;)

Min man är kroniskt trött och har varit i många många år. Ingen vet varför. Att han är kroniskt trött betyder att han aldrig är pigg, han är bara mer eller mindre trött.

När man har två barn under två år gamla så finns det inte utrymme till att vara trött riktigt. Låter kanske hårt, men det är egentligen så. MEN är man kroniskt trött finns inget att göra åt. Och jag vet att han önskar få vara pigg.

Men det är slitsamt. För oss alla.

Ur mitt perspektiv så blir det en ond cirkel. Jag vet att oavsett hur trött jag är efter att ha varit vaken större delen av natten med ett ledset barn. Eller av annan orsak sovit dåligt, så är alltid maken tröttare. Det är smått frustrerande.

En av oss måste alltid vara pigg egentligen för att orka med en heldag med barnen. Det tar så mycket energi att inte kunna kräva att den andra föräldern ska gå upp på natten. Nu gör jag det ibland ändå, när äldsta barnet skriker (händer dock ytterst sällan). Men den här tröttheten gör att han kan gå upp på natten, byta blöja och allt och sen inte ha en aning om att han har gjort det. Det tycker jag känns lite obehagligt ibland, så därför försöker jag undvika det.

Jag vet att om han sover hela natten, finns det större chans till att han är lite mindre trött dagen efter. Oftast hjälper det dock inte. Definitivt inte utan medicin. Medicin behövs även ofta till kvällen. För trots att han är kroniskt trött kan han inte somna när han ska sova (men ofta ofta under dagen när det inte riktigt passar). Utan då behöver han ta insomning, vilket gör honom ännu tröttare dagen efter om han inte får sova hela tiden. Vilket gör att jag drar mig för att väcka honom om jag verkligen inte måste. Maken hävdar att det inte är nån skillnad om han sover klart eller inte, men jag märker skillnaden.

Det är svårt för mig att förstå det där. Även om jag på ett sätt ju ändå gör det. Jag accepterar att det är så, men jag kan inte alltid känna  och förstå det. Det är så lätt att utgå från mig själv som kanske sovit tre timmar med maken som sovit tio och ändå är jag på nåt vis piggare. Dock kanske han ändå fungerar bättre då han är van vid att leva på det viset.

Tröttheten leder så att säga vidare till ilska och irritation och jag vet ju själv hur jag blir när jag inte sovit så bra. Vilket jag ju för det mesta inte gör just nu, och då blir jag mer irriterad, vilket gör maken ännu mer irriterad… ja cirkeln går runt.

Sen är det väl inte bara tröttheten som är problemet, utan lite bokstäver finns det troligtvis också. Men det är en annan historia.

Fast jobbigast är det nog att inte så många vet.

Maken ska göra utredning för adhd, de som vet är det på nå vis lättare att umgås med. För de förstår hans skumma saker han har för sig ibland. Men de flesta vet inte.

Inte så många vet nåt om tröttheten heller för den delen. Och jag får på nå vis ständigt försvara den. Många tycker att maken kan avlasta mig. Men det går inte alltid.

Adhd (om det nu är det) gör honom extremt ljudkänslig. Två skrikande barn, funkar liksom inte då. Han blir vansinnig. Vilket han vet är fel, men impulser är svårt att styra.

Vissa dagar förbannar jag alla dessa bekymrena och önskar att de inte fanns alls. Men då hade maken inte heller helt varit som han är och som ändå är han. Men ja, jag hoppas utredningen kommer igång snart. Och att vi kan börja få hjälp.

För det är ändå så, blir det ingen skillnad så vet jag inte hur jag ska orka livet ut. Även om jag i grund och botten verkligen vill.

Nä nu har jag skrivit så långt, så nu är det bäst jag slutar en stund..