Har en kompis som mått fruktansvärt dåligt ända sen hon var liten. Hon vill ingenting annat än att dö, och har flera gånger tänkt ta sitt liv. Hon vill inte ha någon hjälp, allt hon vill är att försvinna och det är nästan det enda hon pratat om de senaste åren.

Har många gånger blivit så frustrerad på henne, för jag vet inte vad jag ska göra. Jag tycker att hon är skyldig oss det, vi som blir kvar ifall hon tar livet av sig. Tycker att hon bör söka hjälp, för vad har hon att förlora ifall allt ändå känns kört? Vet att det kan kännas meningslöst att försöka bli bättre om man är på botten, har själv varit i det träsket med becksvart mörker och dödslängtan. Men jag har ändå tänkt på min omgivning.

Sen säger hon också att hon skulle söka hjälp ifall hon fick på papper att hon är paranoid, för hon själv och de flesta i hennes omgivning (ink. mig) anar det. Men om hon inte får en diagnos så tänker hon inte söka hjälp, och jag förstår inte hur hon tänker där? För oavsett om hon har sin personlighet på papper eller inte så finns ju problemen där. Det är ju inte som att problemen blir fler för att hon får en diagnos, snarare tvärtom. Det skulle då bli lättare att förstå henne.

Jag vet inte vad jag ska göra? Jag är så fruktansvärt less att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Hon befinner sig i sin egna lilla bubbla och struntar fullständigt i resten av omvärlden. Ibland undrar jag varför hon fortsätter leva om hon har sån dödslängtan, varför hon bara fortsätter att göra det svårare för mig, hennes andra vänner och familj.

Jag menar inte att jag vill att jag ska dö, hon betyder väldigt mycket för mig. Jag menar bara att jag börjar bli less på det här. Hon pratar med mig om sina problem, men jag är inte professionell och kan därmed inte hjälpa henne. Så varför inte söka hjälp???