Träffar du fortfarande din pappa eller har du brutit kontakten med honom? Om du känner att du fortfarande behöver bearbeta det du har varit med om så fortsätt med det. Det tar olika långt tid för alla.

Själv bröt jag kontakten med en alkoholist för några år sedan, men har inte glömt. 

Styrke kramar!

Hej! Jag träffar fortfarande min pappa, mamma och pappa är fortfarande tillsammans. Jag träffar dom inte lika ofta längre då jag flyttat till en annan stad, ca. 40 mil ifrån dom, flytten blev en stor lättnad för mig.

Tror inte man kan glömma sånt där.

Testade att gå på ala-non ett par gånger men d var inget för mig. Det var jättemysigt o sådär men kände inte riktigt att jag tillhörde där eller vad man ska säga. 

Jag har ju också mycket av dom där typiska medberoendegrejerna, alltid tänka på sig själv i sista hand, ta hand om alla andra dygnet runt och mycket mer. Mycket tankar just om soc, varför gjorde inte dom nåt (vet att dom var inblandade), om jag hade fått möjligheten att bo i  fosterhem hade mitt liv sett annorlunda ut idag i så fall.

kram

Det kan nog vara bra att inte ha någon kontakt med missbrukaren.

Har du funderat på att skaffa en ny psykolog som kanske kan hjälpa dig på ett bättre sätt? Låter som att du skulle behöva någon att bolla dina tankar med. Kanske någon som varit med om liknande saker skulle fungera för dig.

Jag har tyvärr också dåliga erfarenheter av just socialen. Har även många gånger känt att närstående borde gjort mer. Även att jag känner så har jag kommit till insikt att jag inte kan älta det hela tiden. Jag måste försöka och göra det bästa av livet istället. Men som sagt det tar olika långt tid för alla att inse det. 

Jag är ingen expert men om du känner att du vill ha någon och prata med ställer jag gärna upp. Har inte varit med om precis allt du har, men har en del erfarenhet kring att vara medberoende.

Man går nog i ett slags försvar i såna här uppväxter. Överlevnads-instinkt. Andra har det mycket värre, tycker man för att må lite bättre. Men så är det inte, alla upplever vi vårt privata helvete - och det är inte normalt att växa upp med våld, hot och andra faror, för ett barn/tonåring. 

Älta och älta, det finns olika "älta". Det ena är då man pratar om det varje dag och tar upp det i de flesta konversationer. Man kan t ex gå på ett jobb och kanske göra något fel, utan att förklara att det beror (nog) på att jag växt upp si och så. Alla måste inte veta allt, utan ibland får man kanske bita sig i tungan och bara svara kort, istället för en lång förklaring. 

Det andra älta är att för de allra närmaste berätta. Och förklara att man duckat instinktiv för man varit misshandlad t ex. Men det är ett normalt ältande. 

Då uppväxten tar över och förstör sitt vuxna liv, då är det att älta - och då har man inte heller bearbetat det. 

Man kan leva ett fullt normalt liv, glömma går aldrig - men komma vidare. Det är förstås knappt möjligt innan man klippt banden från det livet.

En missbrukare t ex får på behandling lära sig att klippa alla band med det forna missbruket. Dvs slänga allt man använder/gör droger/alkohol av, inte umgås med människor som langar eller missbrukar,  undvika platser där frestelser finns ( t ex krogen eller parker där a-lagare hänger) - t o m flytta till ny stad. 

Detta är något alla som är litet skadade på olika sätt bör göra, radera och börja om på ny kula. 

Jag har också en far som alkoholist och tablett-missbrukare. Nu har jag inte växt upp med honom, men haft ett par perioder i mitt liv då jag varit hos honom och sett. Mina halvsyskon har fått ringa ambulans flera ggr, för pappa legat medvetslös i spyor och avföring. Eller haft fester där folk antastat barnen. Han har också varit nära döden flera ggr, då han fyllekört och brutit nacken, tagit överdoser osv. 

I detta forum kan Du berätta det Du vill, men jag rekommenderar att söka en ny psykolog. Det finns bra, och det finns dåliga. Sedan finns det dem man inte klickar med helt enkelt. De kan ge dig verktygen att ta avstånd (klippa alla band)från det dåliga (föräldrarna), få dig att leva ett bra liv som Du förtjänar. Hjälpa dig att ha en sund relation med partner, utan att Du kanske överför din far på partnern t ex (som är vanligt)

Att flytta så långt är ett stort, bra steg!

#4 har gett många bra råd så jag tänker hålla med det mesta som hon säger men tänkte även ge lite insikt i det här att älta det gamla.

Jag hade en pappa som var alkoholist, dock var han inte våldsam mot sin omgivning. Han tog sitt liv när jag var väldigt ung och efter det så steg min morbror in som "min pappa". Även han var alkoholist och även han tog sitt liv men inte för än långt senare.

jag har två syskon som är mycket äldre än vad jag är och vi tre har helt olika sätt att hantera det här med vad som har hänt. 

Min syster pratar inte om det alls, hennes sätt är att ignorera allt det gamla och att försöka prata om det med henne är omöjligt. Förmodligen inte hälsosamt då det ändå finns där någonstans, det är ju ändå en del av ens liv.

Min bror ältar det verkligen. Allt som händer i hans liv beror på att pappa var alkoholist, till och med att min bror råkade ut för en arbetsolycka si så där 20 år efter pappa dog var pappas fel. Han kan inte släppa något som någon har gjort mot honom under de 45 åren han har levt. Han kan skälla ut klasskamrater från mellanstadiet för att han inte fick låna deras mattebok i 5an. Det är att älta på ett osunt sätt. Han släpper inte taget alls.

Jag påverkades minst av min pappas missbruk även om jag efter det påverkades mer av min morbror. Men jag har valt en mellanväg, jag kan släppa det faktum att pappa valde så som han gjorde och att spriten gick föra alla oss andra även om jag ibland kan vara arg. Men samtidigt så vill jag inte släppa det så pass att jag aldrig mer vill prata om det. För det är ändå en del av mig, det är en del av den jag är idag.

Men som #4 säger så är det inte alla jag pratar med det om, det är med de som står mig nära.

Jag hade länge kontakt med föreningen Länkarna som båda min pappa och morbror tillhörde och det var skönt att få höra att andra hade varit med om samma sak som jag, det gjorde det mindre personligt. Men jag tror också att det är något som man inte alltid är redo för, man måste ta itu med lite av sina egna tankar först.

Tack för era ord, det känns skönt att veta att man inte är ensam även om det känns så många ggr.

Jag tänker inte på det jämt utan tänker att nu är det min tur att leva mitt liv, men som sagt det är en del av mig o kommer aldrig försvinna. Jag försöker även när allt känns skit av andra anledningar  så tänker jag att om jag överlevt 3 mordförsök utförda av min pappa så ska jag nog klara mycket annat med, så många gånger försöker jag vända det jag varit utsatt för till nåt positivt.

Men det har väl kommit ikapp mig, hela uppväxten har ju handlat om att dölja för andra hur det sett ut i vår familj, så jag har kommit fram till att jag behöver jobba igenom detta så jag kan gå mer framåt igen sen.

Tack igen för att ni finns. Kramar till er.