Ingen aning hur jag klarat det. Kanske därför jag gått in i väggen rejält också. Har inte haft tid till mig själv alls på mina 34 år.

Alltid skött om andra. 

Så jag vet inte hur man gör eller vad jag kommer gör om den dagen kommer. Har inte möjligheten nu heller då jag är sjukskriven tyvärr. 

Går hos en psykolog och talar ut, men det är så mycket att nästla i - så det kommer ta lång tid till den dagen man kan börja prata om nutid - eller förra veckans händelser hos honom.

#1 Tycker du att det känns bra att gå hos psykologen, får du ut något av att gå där?

Känner igen ditt problem bryr mig mycket om andra också.

#2

Jodå, han är suverän. Tyvärr gick jag sista ggn hos honom förra ggn, för han är pensionär och jobbade tillfälligt till VC anställde någon fast. 😕 Har gått i terapi till och från sedan jag var 16 år, men det beror helt på vem man får - om man lär sig något.

#3 Det tråkiga är att psykologer kostar pengar. Jag har endast gått hos kuratorer och känns inte riktigt som att jag har fått ut det jag behöver. Har hört att det ska vara annorlunda att gå hos psykolog, stämmer det?

#4. Det gör det, men jag har frikort några månader till. 

En leg. psykolog har en längre utbildning. En kurator är nog mer någon att bolla tankar med, mer än kunnig om kropp och själ. Här kan Du läsa skillnad mellan psykolog, psykriatiker, kurator och teraput. Diakon finns ju också. 

Min psykolog är t ex väldigt kunnig inom hur kroppen reagerar då man är deprimerad (han har skrivit böcker om det). 

Inte bara att man ser ledsen ut och är lite trött t ex. Utan att hjärtat rusar (det känns som man får en panikaattack), matsmältningen avstannar (man svälter sig, man hetsäter eller man får ont varje gång man äter), man får svårt att sova, svårt att koncentrera sig osv osv. 

Jag har börjat lära mig att andas rätt - med hela lungorna. 

Att andas mig genom en panikattack t ex eller bara att fylla lungorna några ggr varje dag för att bli piggare och få lite fokus. Och att kunna koncentrera mig för en liten stund på här och nu.

Ännu klarar jag inte av att göra detta varje dag, inte ens 1 gång/v men jag kommer dit, en dag.

#5 Hur har du fått frikort och vad innebär det?

Jag fick massor bra tips av kuratorn jag hade när jag gick på komvux. Gillade personen men av någon dum anledning gick jag tyvärr inte många gånger. När jag slutade på komvux hade jag inte längre rätt att gå hos personen. Har gått hos ett par kuratorer som har gått sådär. Vissa människor fungerar inte ihop så är det bara.

Synd att din psykolog ska sluta, hoppas att du hittar någon som är likabra. Har du provat med Yoga? Har hört att det ska lugna ner kroppen.

#6

Om du söker vård (Dr, psykolog via vårdcentral, sjukgymnast) så har Du ett stämpelkort. Varje besök kostar ca 100 kr. Vid 1800 kr får man ett frikort, som gäller 1 år från första stämpeln. Går man ibland, så lönar det sig inte. Men jag springer hos alla tre, så då gick det rätt fort. 

Sedan kan nog det vara olika för olika landsting. Jag bor i Dalarna. Men frikort borde gälla hela Sverige. Kostnaderna för besök kan nog skilja dock. Man har 'frikort' på medicin med, om man behöver stora mängder regelbundet. 

Då jag är hos VC och anmäler mig så frågar de om man har stämpelkort. Annars brukar det ligga en bunt häften på disken vid luckan. 

Prova att kontakta en psykolog via din vårdcentral. Brukar vara lång kö dock, här är det 6 månader vid otur. Så känner Du om det är något. Du har rätt att byta om det känns fel med personkemin. Här finns i regel 3 olika på varje VC, i större städer kanske dem är fler. I mindre städer färre. En psykolog kan bättre sätta rätt diagnos med och hjälpa till med nätverksmöten om det behövs. T ex arbetsförmedling, försäkringskassan, Dr, sjukgymnast osv. De kan också hjälpa till att sätta in rätt medicin om sådan behövs. De kan inte skriva recept, men fixa en läkartid och skriva lite om varför. 

Nej, yoga har jag inte provat. Har så ont i kroppen att jag inte klarar att sitta på golvet tyvärr, inte ens med en yogamatta. Mina försök till avslappning är promenader. Och nu har vi hund, så då den lägger sig emot bröstet och vill bli kliad, så varvar man automatiskt ned. 🙂

#7 Sist jag gick på soc vet jag att pratade om stämpelkort(men lätt och veta när man sällan är där).

Ibland kanske jag skulle behöva det men gör mitt bästa för att ta mig igenom situationer. Man lär sig med tiden hur man ska handskas med det. har absolut inge och göra med att jag har något emot psykologer. Känner jag att jag verkligen behöver får jag kontakta för att få hjälp. 

Tack för dina erfarenheter! 🙂

Bra att du kan varva ner. Har du provat att slappna av med musik?

Ja, vad gör jag? Jag försöker ta hand om mig själv, sätta gränser och inse att jag inte kan göra allting. Visst, jag är där för mina vänner och jag sätter dem ofta före mig. Men aldrig utan att jag har perioder då jag är otroligt självisk och bara sätter mitt bästa i första hand. Det hjälper inte dem jag är anhörig till att jag går in i väggen. Ett avkopplande bad utan att ha med telefonen i badrummet, några timmar när jag inte pratar med någon om dystra grejor, hittar på kul saker som jag vill göra osv. Jag hämtar andan helt enkelt.

Sedan kommer det perioder då det är värre än annars, och då får man fokusera mer på personen man är anhörig till. När det lugnar sig passar jag på att fokusera på mig själv. På något sätt hittade jag en balansgång, men det tog många år.

#9 Fungerar det bra att sätta gränser? Tycker det låter som bra metoder.

#8 

Man lär sig absolut, det är en överlevnadsinstinkt. Fast man kan må bättre av att lätta bördan med någon annan och få en annan vinkel. Då man lever i det, så är man så känslomässigt inblandad. "Think outside the box" som de brukar säga. Inte lätt då man är instängd i lådan.

Jag levde t ex med en mor som var väldigt elak (såväl som sjuk) och jag trodde länge att jag måste ha det såhär - jag har ju bara en mor. Men för ett par år sedan bröt jag efter att många sagt att hon inte är riktigt klok och det är inte normalt att leva som jag gjort. Jag är värd mer än så.

Skulle ljuga om jag sa att det är rena himmelriket nu, utan henne. Men det har inte så mycket med just henne att göra - utan sorgen över att aldrig haft en modersfigur (eller fader). Den sorgen kommer jag leva med för resten av mitt liv, men jag kan välja att leva mitt liv nu - som jag vill. Alla mina beslut kommer inte vara bra, men de kommer vara mina. Inte hennes röst som ekar hur jag ska göra för att inte vara dålig. (Vilket jag alltid var, hur jag än gjorde)

Psykolog är en lösning, då de kan hjälpa psykiskt, såväl som fysiskt. Sedan finns det vänner, släkt osv, fast jag tror att många inte pratar om allt med de närmaste. Man vill inte "belasta" med sina bekymmer. Och så finns forum som dessa. Och nätet är lite känsligt också. Hur mycket vill man skriva på här - för det kommer för alltid finnas kvar. 

Planen är att komma till musiken. 🙂 Har en skiva med fågelkvitter, vind osv som jag plockat fram. Steg 1. 😃

#10 Ja, det fungerar bra. :)

Jag tycker att det är lättare att hantera nu än innan. Jag är mer medveten om mina gränser och vågar säga ifrån på ett annat sätt. 

Förut hade jag väldigt svårt att säga nej till min mamma om hon tex föreslog att vi skulle träffas. Helt enkelt för att jag har varit så otroligt nära att mista henne så många gånger så det kändes så slösaktigt att inte ta tillvara på alla tillfällen att vara med henne. 

Men nu så vet jag att det finns andra saker som är viktiga. Jag måste kunna träffa vänner och få egen tid. Det konstiga i det hela är att min mamma inte alls har pressat mig eller påverkat mig eller gjort det svårt att säga emot. Tvärt om så brukade hon säga att om jag hade andra planer så fick jag säga till. Utan det var jag själv som skapade problemet.

Puttar uppp tråden då man kan få många bra tips från den här tråden.

Jag gör lite olika… När jag är som argast (på tex skola) så väller jag ur min ilska, ofta på Facebook. Annars kan jag kolla på någon rolig film eller gå ut i naturen och fotografera. Tidigare kunde det räcka att jag tog mig ett varmt bad med lavendel, lyssna på musik eller ställa mig och laga mat, men det hjälper inte längre.

Att sova.