Det skulle inte göra mig något om den som tröstar mig med faller i gråt. Jag gråter också lätt, men har upptäckt att det inte gör något.

Det skulle inte göra mig något heller fast jag gråter sällan och när jag gråter så gör jag det ensam….

Min psykolog som jag gick hos i 11 år för min värk och allt jobbigt som jag haft brukade nästan gråta när jag pratade om de svåra sakerna. Det kändes lite konstigt *hm*

Jag hade en psykolog som kramade mig för att trösta o bjöd mig på middag då o då. Det kändes också konstigt.

Jag trodde att de skulle vara okänsliga *hihi*

Trodde jag med, men den psykologen fick jag sluta att gå till just för att han ofta björ ut mig på middag. Tyckte inte det var så proffsigt. men trots det var han duktig.

Han ville något annat han…

Japp.

Har fått trösta personer många gånger i mitt jobb, och man ska helst inte gråta då vilket kan vara svårt att inte göra, men det känns rätt oproffsigt att gråta inför en patient.

Däremot om det är en vän eller anhörig försöker jag inte stoppa mig från att gråta, och om någon tröstar mig gör det inte mig något om de fäller en tår de också.

#8 Håller med. Handlar det om jobb så får man försöka agera med empati på ett proffsigt sätt.

Det är en helt annan sak med nära och kära som man har en djupare relation med.

Jag är ofta den bland mina vänner som de kommer till för att få tröst, jag tror det är mycket för jag inte visar någon känsla alls, utan bara sitter och håller om dem eller håller handen och bara lyssnar.

Jag skulle personligen ha svårt att ta tröst från någon som själv gråter.

har jätte svårt att hålla mig från att gråta om ngn är ledseno behöver tröst men som en kompis sa en gång när jag bad om ursäkt för det: det är väl en jätte fin engenskap att du har sån empati för andra att du gråter när jag gråter… så jag har slutat tänka så men ibland är det jobbigt när man gråter för det mesta som är sorgligt…väääldigt blödig ;-)

MEN hade det varit jobb så hade man fått vara proffsig nog att inte gråta…

Brukar inte tillåta någon att trösta mig då jag är uppväxt med att klara mig själv och hålla inne allt (dumt,jag vet). Jag blir därför irriterad om någon ser mig vara ledsen och blir det också. Egentligen är det ju en fin gest att gråta med någon och visa empati men jag är inte van med det så för mig är det bara irriterande och jobbigt och jag blir istället arg.(inte på personen utan på mig som visat mig svag)

Jag hjälper gärna andra med sina problem men mina egna får jag klara själv.

Jag håller med om att i jobb ska man vara proffsig men i det privata så bara gråt. Jag har gråtit så mycket senaste veckan som jag inte gjort på flera år tror jag *hm*

Gråt är bra, för den renar själen.

Får även jag hålla med - är det i mer formella sammanhang eller med personer man egentligen inte står särskilt nära skulle inte jag vilja att personen i fråga grät om denne tröstade mig, och jag skulle försöka hålla mig ifrån att gråta om jag var den som tröstade.
Gick hos en psykolog en gång, som satt och grät när jag berättade saker för henne. Personligen tyckte jag det var väldigt jobbigt, för då blev det på något sätt jag som skulle vara stark. Även om det inte alls var så, så var det så jag upplevde det och stoppade mig själv från att släppa fram tårarna.

Däremot, om det är en nära vän eller liknande, tycker jag det är fint att även den tröstande personen vågar släppa efter. Kan även tänka mig att det stärker relationen, åtminstone i vissa fall. En av mina vänner började en gång berätta om sina känslor, rakt från hjärtat, och jag har aldrig varit med om att få ta del av så mycket personligt på samma gång från någon. Det resulterade i att jag inte kunde hålla mig ifrån tårarna och vi grät och kramades hur länge som helst. Det är ett sådant fint minne - och jag måste säga att det bidrog så otroligt mycket till att vår relation är på den nivå den är idag.

Inaarah….visst är det så som du skriver tycker jag med och det kan vara skönt att få gråta med någon ibland

Beror ju mycket på situation och omständigheter. Vad det är jag är ledsen över, vem som tröstar mig och hur denne gråter. Hade inte haft några problem om min psykolog grät (faktiskt hade jag nog välkomnat lite mänsklighet) när jag berättade något svårt, men då får det vara en sådan där "lugn" gråt. Hade han/hon börjat hulka och snyta sig och böla hade det känts lite konstigare.

Närstående har jag dock inte problem med om de börjar böla lika mycket som jag gör. Om min pojkvän gör det blir jag nästan bara glad, eftersom han sällan visar den typen av känslouttryck. Gråter han så vet jag att han förstår och att han blivit påverkad, och det känns bra att han kan bli ledsen för min skull.

Ninjakossan…..vad är det med män som inte gråter? Min man gråter sällan och det är inte bra att hålla det inom sig!

Jag och min bästis gråter ofta tillsammans när vi ska trösta varandra men skulle inte vilja att min pojkvän gråter när jag gråter för det gör så ont i mig att se han ledsen att jag bara gråter ännu mer.

#19 Vad är det som gör att det är så hemskt då män gråter. De män man älskar på något sätt. Då min första hund dog och min farfar grät var värre än när farmor grät

Det är så stark tycker jag att se en man gråta o ännu starkare känns det när man får lov att trösta en man som gråter.

Jag gråter mer då en man gråter och det kanske beror på min uppfostran då min farmor var väldigt dominant. Jag är uppvuxen hos farmor och farfar!

Jag ser ingen skillnad om det är män eller kvinnor som gråter.

Det var säkert vanligt förr att uppfostra pojkar till att inte gråta men det tror jag försvinner mer och mer tack och lov.

Jag tror som du bumblebooo, att det var så förr men att det försvinner. Dock försvinner det ju inte på en generation, könsvärderingar går oftast i arv. Men peppapeppa!

#24 Då är det upp till oss som har barn (nu är visserligen min son vuxen) att få bort sådana är korkade stämplar att män inte ska gråta. Att mäns tårar är mer betydelsefulla osv.

Vill vi ha jämlikhet så kan vi inte föra sådana här fördomar vidare, tycker jag.

Humlan…jag talar om för de två barnbarnen som är pojkar att det ska gråta om de behöver det. Barnbarnet som är flicka hon kan gråta hon både om hon är arg eller ledsen

Det är lite svårt det där.. jag kommer ihåg när jag satt och berättade en del jobbiga saker för min mamma när jag var hemma hon mina föräldrar i sommras, det var saker i mitt förhållande till mamma som var jobbiga och det var det jag pratade om. Jag grät en hel del även om jag gjorde mitt bästa för att låta bli, svårt att prata när man gråter när det inte bara är att tårarna rullar.
Min lillasyster satt vid bordet också, men hon satt bara och lyssnade och jag var så inne i det jag berättade så jag tänkte knappt på att hon var där, samtalet var egentligen mellan mig och mamma.
Sen plötsligt började hon gråta och rätt så rejält dessutom, jag blev så paff så jag kom av mig helt och ville börja trösta henne istället. Men hon grät ju bara för att hon var ledsen för min skull..

Så jag tror att så länge man inte går från att vara den som lyssnar eller tröstar till den som behöver tröstas för att man gråter så mycket så tycker jag det bara är fint om man gråter.

Jag blev såklart inte arg för att min lillasyster grät, jag blev bara lite paff.

Det värsta jag kan höra när någon ska trösta mig är att "men så farligt är det väl inte"… det är väl en sak om jag gråter för att jag tappat en kopp i golvet eller något sådant, men när man berättar för någon om något riktigt jobbigt (till exempel för föräldrarna) och de säger att man överdriver eller att det finns många som har det värre.. det är inte ett bra sätt att trösta.

#27 Så sant, ibland när man gråter bland folk som man känner sig trygg hos så behövs inte den där kramen eller så, utan atomosfären och känslan av trygghet runt omkring räcker så långt.

Och särskilt när man gråter för att något är sorgligt eller vackert som man hör eller ser, behöver mann inte tröstas på samma sätt. Den gråten handlar ju om sympati, ett sätt att visa att man finns där och känner!

Jag tycker det är helt okej att någon gråter eller torkar en tår ur ögat, det är verkligen medkänsla, att visa att man är lika ledsen eller glad som den andra.

Man ska visa sin medmänniska så att säga och om den som behöver inte gråta, kan den lättare göra det om man själv fäller några tårar. Skulle vilja se fler män våga gråta! Det känns som att det är lite "förbjudet". Som jag brukar säga, det manligaste mannen är den som vågar visa känslor :)

Beroende på vem så har jag tyvärr svårt att bli tröstad. Kan inte riktigt lita på folk och ser många som falska. Dels för saker dem gjort och dels för hur dem ibland betr sig. Så jag blir hellre inte tröstad alls än att få en "falsk" tröst. Dessutom har jag svårt att visa mig "svag".

Dock i somras blev jag tröstad av en vän och då började han också gråta. Mne då kändes det äkta.

när vi misste vårat barnbarn, som bara blev 2v och vi stod i sjukhuskapellet alldeles förkrossade, hörde jag att någon snyftade bakom mig, det var en sköterska, då noterade jag det knappt men senare tänkte jag på denna underbara människa som delade så medkännande på våran sorg.